Ubatuba

 

Oi, obrigado, bonjir, si, si, si, (vänder mig mot Nilsson och frågar vad snubben menar), säger återigen si ett par gånger, viftar lite med nävarna i luften och säger lite frusterat: "Do you speak English?". Avslutar med: Si, si, obrigado, mujto obrigado. Nähä, hen förstod mig inte heller. Detta är en vanlig konversation för mig. Inte en själ kan engelska (eller svenska) i Brasilien. Men det kan det vara värt. Det är fotbolls-VM i landet.

 

På måndagens förmiddag checkade vi in vårt bagage (man gör tydligen det här) innan vi hoppade på längdfärdsbussen från Sao Paulo till staden med det minst sagt roliga (läs eventuellt: konstiga, idiotiska, patetiska eller helt enkelt löjliga) namnet Ubatuba. Eftersom vi bokat in att bo hos Annice-A och G-Man på deras typ hostel (=hemma hos dem) blev vi framme på plats uppmötta av den underbart underbara G-Man (Gervino). Eftersom killen inte kan någon engelska eller svenska och eftersom vi inte förstår ett ord portugisiska höll han fram en mobil (typ modell nokia 3310) med ett meddelande från Annice-A (Annika) där det stod att vi skulle möta upp henne inne i stadens centrum. En kvarts gång senare med den ack så karaktäristiska turistbackpackerväskan på ryggen och handbagagesväskan på magen bonkade vi oss fram till stadens lilla internetcafé där legenden och myten Annice-A satt framför en dator och slängde iväg ett mejl eller möjligtvis skrev någon finurligt välgenomtänkt kommentar på facebook. Eller kanske bara läste lite på Aftonbladet.se. Vilket lär vi aldrig få reda på.

 

Vi gick efter detta gemensamt och handlade mat där det blev en kvarts väntan på att Annice-A och G-Man skulle försöka lösa upp ett brott. Som de själva (läs: eventuellt) blivit utsatta för. Det handlade om att Annice-A lämnat in sin handväska inne i affären (affärens personal skulle passa den, var tanken), men istället misstänkte Bill & Bull (yes, Annice-A och G-Man) att de bestulits på ett kreditkort av just personalen. Väskans blistlås var öppnad när den hämtades ut, men det var den absolut inte (läs: kanske) när väskan lämnats in. Kreditkortet som blivit stulet fanns eventuellt (!) i väskan innan den lämnats in. Det sista Annie-A gjorde innan vi stack hem från affären var att hon säkrat upp vittnen från affären och konstaterat att personalen inte lär ha kvar sitt jobb särskilt länge eftersom affären är videoövervakad. Fortsättning följer (se detta som en cliffhanger till nästa inlägg).

 

Efter detta stirrade (Annice-A konstaterade ena halvminuten att bussen inte kommit, stack och handlade varsin glass till sig själv och G-Man innan de skrek att vi skulle hoppa på bussen (som tydligen stod där nu) med två stycken rinnande glassar i högsta hugg) vi upp på stadsbussen som tog oss till Fortaleza (som vi bor i, fast vi påstår att vi bor i Ubatuba eftersom det är närmsta place) som ligger mitt ute på landet. Sen var det bara att fixa käk och att lägga sig. Fortaleza, har vi upptäckt, är ett soft ställe med ett gäng trevliga stränder. Så tisdagsplanen var helt i Tomas Ledings anda, vi tog helt enkelt en dag på stranden (snälla, börja sjunga på dängan). Bör tilläggas att vi inte brände oss allt för grovt idag. Bara en sånn sak.

 

Ett par timmar på förmiddagen gick åt för att ringa ett samtal. Ni läste rätt, inte ett par minuter, utan ett par timmar. Vi frågade Annice-A om hon ville vara snäll att hjälpa oss ringa till ett dykföretag för att boka in en dykdag till oss på en närliggande ö. Anledningen att vi frågade henne var dels att hon har brasilianskt nummer och dels för att hon kan portugisiska. Hon var snäll och ville hjälp oss, men ett brutet samtal senare (hade för lite cash på sin egen nalle) fick vi satsa på plan B. Fine. Vi fick använda G-Mans nalle istället. Men han hade inte täckning i huset så vi begav oss till stranden där liraren brukar ha täckning. Efter några uns av tillfälliga stötar av täckning (som ledde till ett par brutna telesamtal till dykföretaget) gav vi upp denna tanke och inriktade oss naturligtvis på plan C. Fine. Vi fick använda ett klassiskt telefonkort (det är sant, de finns fortfarande), vi skulle bara gå till telefonkiosken. Men nej, den var ur funktion. Vi begav oss till nästa telefonkiosk, som faktiskt såg ut att funka, men ack, det gjorde den ej. Fine. Till Plan D som löd att vi skulle dra lite längre bort till en annan strand för att hoppas att mr. G (G-Man) klarade av att få in lite mer än tillfälliga täckningsstötar på mobilen för att faktskt kunna genomföra ett helt telesamtal. Tänka sig, vi slapp klura ut en Plan E. Gött. Däremot är det inte tjingat i sten att dykningen blir av då vi måste bli minst sex pers för att de skall dra ut till vraken som vi tänkt dyka vid. Hoppas gör vi dock. Och håller tummar (och tår).

 

Puss och kram, var snäll mot en gammal dam.

 

 

Ubatubainvånarnarnas surfstrand numero uno

 

 

Denna kille hängde också på stranden. Sebastian kallar vi honom, fast han insisterar själv på Sebbe S