Thanks Clark family

 

The first part of this update will be in English; the easy reason for this is that I want the Clark family to understand this (without using Google translate…). I would just like to thank you for a wonderful week; for wonderful trips around Tasmania, for wonderful hospitality, for wonderful diving, fishing and “biscuitrides”, for a wonderful room (including “Little Sweden”), and, of course, for wonderful food =). Many big Swedish thanks from me! Nu blir det på svenska istället…

 

Jag är inte längre i Tasmanien, nu sitter jag på Melbournes flygplats. Det är tisdagskväll just nu. Drar snart till Borneo igen förresten. Kommer stanna där typ en vecka, sen besöker jag brorsan i Düsseldorf, sen besöker jag Tilman Tysken i Osnabrück och sen blir det helt enkelt tillbaka till Sverige. Det börjar banimaj dra ihop sig. Hade tänkt summera lite vad som har hänt de senaste två dagarna.

 

MÅNDAG

Klockan stod på typ nio eller så, men snoozandet fördröjde mig lite, till runt halv tio när Britt istället fick knacka på dörren till ”mitt” rum och se till att jag gick upp. Planen var att dra till Bonorong Park, vilket är en rehabiliteringspark för skadade djur (mestadels, fanns undantag), som sen skall försöka att återplaceras i naturen igen. Den vanligaste anledningen att djuren kommer till parken är att dem, eller deras föräldrar, har blivit påkörda och behöver hjälp på ett eller annat vänster.

 

Det var mycket trevligt i parken, vi gick först runt lite och kollade på tasmanska djävlar (är översättningen så från Tasmanian devils?), vombatar, koalor, emuer, possumar (possums), wallabies, kängurus, papegojor, samt en del annat. Mycket intressant. Efter detta lyssnade vi på en mycket intressant historia om en av vombatarna som kommit till parken för ungefär ett år sedan, efter att hans mamma blivit påkörd och att han inte kunde klara sig själv. Parken blev räddningen. Vi fick mestadels informationen av en skötare som jobbar i parken (vilket naturligtvis var meningen), men inte alltför sällan tyckte en liten kille att han kunde berätta vad det var som gällde. Huvudakten var nog när han efter att skötaren berättat hur vombatarna försvarar sig, och lillkillen rätar upp ryggen, samlar mod till sig och slänger högt och tydligt ur sig kommentaren, så att alla hör: ”He does it för a reason, kids!”. Underhållande.

 

Sen var det dags för de tasmanska djävlarna, lite information, följt av matning. Kort och koncist.

 

Efter detta begav sig jag och Britt till en liten stad (med oss, inhandlade på stans bästa bageri, fast fanns bara ett i stan, hade vi världens godaste bullar; ost- OCH baconlindade frallor). Kommer inte ihåg vad staden heter dock, får på något vänster göra en liten research vid ett senare tillfälle (kommer det göras?). I stan fanns Australiens äldsta bro, äldsta pub och äldsta… någonting annat som jag inte kommer ihåg.

 

Efter staden var det dags för Britt att bege sig till sitt jobb, efter att ha droppat av mig vid huset, samt samlat kraft till sig i soffan en halvtimme.

 

Väl i huset lekte jag lite med Romeo innan Shane och Lian kom tillbaka från stugan (dem var där en dag längre än mig, Britt och Greg, eftersom Greg skulle iväg på en av sina trippar runt Tasmanien, tidigt måndag morgon). Helt fantastiskt var att han erbjöd mig att hänga med på trippen, till saken hör att det inte var vilken tripp som helst, utan utnämnd 2009, enligt Lonely Planet, till världens bästa naturupplevelse (eller världens bästa tripp, eller naturtripp, eller så). Hade varit helt underbart att hänga med, men kände att det bästa var att få ett lugnt och sansat avslut med familjen, samtidigt som jag behövde göra en del ärenden i Hobart dagen därpå.

 

Efter en timme eller två, begav sig jag, Sigrid, samt Lian och Shane till Mount Wellington. Kallt var det, men utsikten var inte utav denna värld. Även detta en mycket lyckad tripp. På vägen tillbaka sprang en possum precis framför bilen, på samma sätt som den gjorde när jag och Ryan körde från stugan till huset under söndagskvällen. Tänk om vi hade haft sådant djurliv i Sverige. Efter en mycket god Fish ´n Chips middag på en av Hobarts hamnkrogar var det en snabb tripp till videoaffären, där någon, absolut inte jag, bestämde filmen som hyrdes och därmed också slängdes in i DVD-spelaren under kvällen. Kan ha varit den sämsta film jag någonsin sett. Sade efter filmen hejdå till Shane, skulle inte träffa honom något mer, han skulle upp tidigt och jobba dagen därpå. Mycket jobbigt. Detta följt av en skön natts sömn.

 

TISDAG

Först in med Britt till Hobart och mecka med lite saker och efter det tillbaka till huset, packa ihop prylarna (bland annat mina kläder på vindtorkan) och sen till flygplatsen.

 

Upp i runda slängar, någon gång kring nio, blev sen skjutsad av Britt in till Hobart. Hon skulle vidare till jobb, vilket innebar att jag behövde säga hejdå till henne också. Mycket jobbigt.

 

På plats i Hobart hade jag en del ärenden att göra. Blev sen upplockad av Lian, hennes syster och mamma. Hoppade av vid huset, packade ihop alla mina saker (bland annat mina kläder som hängde på vindtorkan, hade vid detta tillfälle gjort det i ett drygt dygn) och förberedde mig inför min flygning till Melbourne. Lian var snäll nog att skjutsa mig till flygplatsen, tog innan det farväl till Sigrid och Romeo, mycket jobbigt. På plats på flygplatsen tackade jag Lian för en underbar vecka, och sade, naturligtvis, farväl till henne också, mycket jobbigt. Men i alla fall två, återigen, mycket lyckade dagar i Tasmanien.

 

Kanske är lite gnällig, men det absolut jobbigaste på resan, har utan tvekan varit att behöva säga hejdå till folk som man precis har lärt känna, stup i kvarten. Det är mycket jobbigt.

 

Med dessa, kanske något tråkiga ord, tackar jag och Melbournes flygplats för oss, för nu i alla fall. Melbournes flygplats gör det nog inte bara för nu, men det gör jag. Exakt tusen ord skrivnapådennauppdatering.

 

 

Utsikt från Bonorong Park

 

 

Med lite fusk blev det till slut en sedd känguru i Australien