Tassie

 

Australien, fantastiskt varmt och skönt, regnskog och enormt stort. Det är en sanning med modifikation. För tillfället befinner jag mig i Australien, det är nog kallare än vad det är i Skåne just nu, skog likt vad som helst förutom regnskog, samt att ytan är en liten sketen ö (australiensiska mått) kallad Tasmanien.

 

Idag är det fredag kväll, visst är det långfredag i Sverige idag? Skall försöka göra en kort sammanfattning för varje dag jag varit här. Kom hit i tisdags. Först en liten presentation av aktuella personer som berör mina Tasmanienberättelser.

 

Brittany: Divemastern jag mötte på Diverse Borneo.

Greg. Brittanys 29-årige pojkvän som jobbar med backpackernaturguidningar på Tasmanien.

Sigrid: Brittanys 20-åriga syster som både har ett svenskklingande utseende och namn.

Lian: Brittanys mamma som gillar att promenera och skämma bort svenska backpackers.

Shane: Brittanys pappa som gillar Melbourne Carlton, dykning, fiskning, samt att glo på australiensisk fotboll med svenska backpackers.

Jade: Gregs syster, gillar ost och choklad.

Emily: Brittanys bästa polare som har franskt påbrå, är sjukt ball (och grov) och halvjobbar som modell.

Ryan: Sigrids pojkvän som har lirat australiensisk fotboll och som skall ta med en jetski hit till påskboendet när han anländer på söndag. Såhär i efterhand gjorde han det inte den svikaren.

Romeo: En totalt underbar hund, vit, liten, som jag kommer skaffa en likadan som när jag blir vuxen (vuxnare).

Jane: Promenadgranne (till Lian) till familjen (vid påskboendet).

 

TISDAG - INTRO TASSIE

Tisdag morgon, ett plan märkt med Qantas logga landade på Hobarts flygplats vid tjugo över niosnåret på morgonen, med mig ombord bör kanske tilläggas. Flygplatsen är väldigt liten (trots att det skall vara Tasmaniens största), antar att det är en skillnad att hoppa på ett plan på Sydneys flygplats och landa på Hobarts. Jag gjorde som jag numera ”brukar göra”, nämligen att sova igenom hela flyturen, helt underbart. Fick dock ingen mat denna gång, så jag blev inte ens väckt, kan väl knappast bli bättre?

 

Efter att jag landat, samt att ”den sniffande hunden på bagagebandet” nöjt sig med att sniffa hälften av väskorna (inte min inkluderad, blev lite rädd för min nudelkrydda), för att försäkra att ingen tagit med sig någon form av frukt, grönsaker eller plantor från New South Wales till Tasmanien. Efter detta var det dags att söka upp boendet som jag på förhand (duktigt mig själv) hade fixat numret till. Efter ett bokande samtal var det klart att pröjsa för att shuttle bussen skulle ta mig till Transit Backpackers, vilket blev mitt boende för natten.

 

Efter en liten promenad för att kolla runt i Hobart, samt efter en liten powernap ringde Britt (dykpolaren från Diverse Borneo, kommer ni ihåg?) och frågade om jag ville joina henne, Greg och Emily på en bit mat och lite att dricka på en av restaurangerna nere vid hamnen. Självklart. Det smakade mycket gott, och efter detta var det dags för en tidig och klart välbehövlig natts sömn för att ladda upp batterierna för morgondagens museumsbesök (är det sant?) på Mona.

 

ONSDAG - DÖD OCH SEX

Man kan säga att jag har besökt två museer numera, det första och det sista. Nä, skojar bara, så illa var det inte. Det var ganska ball faktiskt. Temat inne på placet var ”Death and sex”, vilket innebar aningen psykande målningar och konstverk. Det är bara att tänka sig det sjukaste ni kan tänka er, så får ni fram typ hälften av konstverken och bilderna. Det var nog lite för psykande för min smak, men det var ganska ball ändå att gå omkring med sin Iphone och läsa information från verken i handen istället för på väggen. Med hjälp av ett trådlöst nätverk kände nallen av var man var och gav information kring verket du stod och glodde på, är det det som gäller i fortsättningen tro?

 

Vägen dit var mycket intressant då katamaranen jag åkte på hade en mycket engagerad kapten som gladeligen berättade om den kraschade bron vi åkte under som en (förmodligen) full kapten hade bränt in i med ett enormt skepp tjugofem år tidigare i. Han berättade också om naturen som var runtomkring, floden vi åkte på, samt också, naturligtvis, lite om museet.

 

När jag kom tillbaka från museet och efter ett snack med en underbar taiwanes som bodde i ett tält, åt all sin mat på restaurangen han jobbade på och som liftade överallt var det dags att, återigen, bli upphämtad av Britt för en tur till en universitetsfest, med henne, Greg och Jade. Festen var inte är lik någon svensk universitetsfest jag har varit på i alla fall. Mycket folk på en liten yta, utomhus, i kyla, med en nedputtad kille från en trappa som brände ut halva sin öl på mig, är en bra summering. Sen hände inte så mycket mer denna dag.

 

TORSDAG - BRUNY ISLAND

Bruny Island stod på schemat. Det var jag, Britt, Jade och Greg som åkte den cirka en timmes bilfärden till färjeterminalen för att åka över med bilen för en dagstur på en totalt fantastisk ö med underbar natur, grymma stränder (när det är aningen varmare) samt surfvänliga (blev verkligen inget för mig) vågor.

 

Det blev mycket lyckat, vi stannade för att gå uppför en lång trappa som ledde till en utsikt som inte är av denna värld, vi åkte till ett annat ställe som också hade fantastisk utsikt, samt högg en fika på en av stränderna. Synd bara att vi inte stannade till skymningen då pingviner invaderar stranden, en välplanerad middag hemma hos familjen Clark stod på schemat istället.

 

Väl på plats introducerade jag mig själv, samt fick, till min stora förvåning, ”mitt” alldeles nystädade, nybäddade rum presenterat för mig med inte bara en, utan två stycken handdukar liggande på sängen, redo att sätta tänderna i (nä?). Hade snackat med Britt innan, så visste att jag hade den stora äran att få bo hemma hos familjen i ett par dagar, tills jag drar på tisdag kväll, men trodde inte att Lian och Shane hade gått in för det så grovt. Maten smakade mycket bra också, det var australiensisk (såklart) Cornbeef/Cournbeef/Qournbeef som stod på menyn. Smakade ungefär som kassler, fast lite typ mörare.

 

FREDAG - ARFORD

Detta var dagen, då familjen (samt jag och Greg, minus Sigrid) skulle bege sig, enligt tioåriga traditioner, till sitt påskboende ungefär en timmes bilfärd norrut (Bruny Island var söderut) längs den tasmanska östkusten till ett ställe vid namn Arford [Ååfåd]. Väl på plats, efter bilfärden med Shane, Lian och underbara Romeo (i mitt knä) mötte vi upp med Britt och Greg, då dem hade kört Gregs stora van eftersom dem tagit med all dykutrustning (det är dykning som gäller imorgon, totalt underbart).

 

När vi lastat ur alla saker, blev jag introducerad för mitt alldeles egna boende under de kommande dagarna, numera kallad ”Little Sweden”, som är en husvagn som är totalt underbar. Det är här jag är just nu och skriver. Två sängar, stora förvaringsutrymmen samt köksfaciliteter är några av de lyxigheter jag blir bortskämd med. Jag insisterade verkligen när jag fick höra att Greg och Britt skulle sova utomhus i ett, icke speciellt varmt, tält. Det kommer bli fem grader som kallast i natt. Men ”alla” sade att jag skulle sova själv i husvagnen. Rättvist? Nä. Har jag dåligt samvete? Ja. Förtjänar jag det? Antagligen inte. Kommer jag må bra inatt när jag vet att jag slipper sova i ett tält när temperaturen sakta sjunker till fem grader? Galet bra =).

 

Det vi har gjort idag var att ta en lång tvåtimmarspromenad längs kusten. Verkligen fantastisk miljö och vatten som är kristallklart (det uttrycket missbrukas, men här är det verkligen kristallklart). Här är det inga fem meters dykvisibility (typ sikt) som det var somliga dagar på Borneo, när jag utbildade mig. Här snackas det om 50 meter, det är som himmel och hav, som fisk och fågel, hund och katt, samt, eventuellt också, som spädbarn och gamling.

 

Vi har också ätit Shanefångad grillad haj samt grillad adeloi (dessa små bitar av fisk kan ha varit det godaste jag ätit i hela mitt liv) och suttit ute i kylan runt en eld och druckit öl. Diggar förresten Shane starkt, han har bland annat berättat om när han och en polare drog upp en 95-kilos haj på sin båt för något år sedan. Kommer åka ut med honom, Ryan och Greg för en trevlig grabbfisketur på söndag. Har kanske inte förhoppningar på 95-kilos hajar, men förhoppningsvis något man kan sätta tänderna i (jepps).

 

LÖRDAG- KALLDYKNING

Idag kan faktiskt ha varit en av mina bättre dagar på resan. Själv kom jag, efter en fantastisk natts sömn, som var varm och skön, in sist till frukosten som serverades vid niosnåret. Efter en snabb frukost och lite kelning med Romeo, samt efter att Jane kommit in och hämtat upp Lian för en promenad, förberedde jag, Greg, Britt och Shane utrustningen för dagens dykning. Vi lassade i allt vi behövde i båten som vi drog bakom bilen, efter en två minuters båtfärd var vi nere vid havet, klart redo för lite dykning.

 

Dessa dyk var fantastiskt speciella dyk för mig. Jag har aldrig tidigare använt en 7 millimeters våtdräkt, har aldrig tidigare använt modell lyxiga simfenor, har aldrig tidigare haft luva på våtdräkten, har aldrig tidigare använt tjocka strumpor, har aldrig tidigare använt handskar, har aldrig tidigare haft 10 kilos (!!!) viktbälte, har aldrig tidigare haft en kniv fäst vid mitt vänstra smalben, har aldrig tidigare haft som stort mål med dyket att fånga musslor och humrar, samt, det viktigaste av allt, har aldrig någonsin tidigare dykt i vatten som håller en temperatur på 13,7-14,2 grader!!! Sjukt amazing, eller som Greg hade sagt: ”Awesome” [Åsom = väldigt kort uttal].

 

Lite förklaringar anser jag behövs. Anledningen till att jag hade en 7 millimeters våtdräkt är så enkel att desto kallare vattnet är, desto tjockare våtdräkt behövs för att hålla sig varm, och onekligen behövs en väldigt tjock våtdräkt för att klara av 14-gradigt vatten i dryga timmen. 7 millimeter är otroligt tjockt, tänk att smälla på en 7 millimeters tröja och ett par brallor som håller samma tjocklek, det är massivt. Hade ett par lyxiga simfenor idag också, det är så enkelt att tidigare har jag alltid lånat fenor av diving resorts, och dem som handlas in där håller naturligtvis inte samma kvalitet alls, uppbyggnaden är dessutom totalt annorlunda. Luvan har man på våtdräkten, inte bara för att hålla värmen om huvudet och nacken, utan för att väldigt mycket tempererat vatten (som kroppen har värmt upp med hjälp av våtdräkten) sipprar ut genom ryggen och nacken., om man inte använder sig av en luva. Anledningen att jag hade tjocka dykstrumpor på mig var dels för att hålla värmen och dels för att fenorna var konstruerade på det viset att man skulle använda sådana. Handskarna använde jag för att hålla värmen. 10 kilos (24 pounds som väl är ungefär 10 kilo?) viktbälte är väldigt mycket, kanske inte om man jämför med Gregs 39 pounds, men ändå. Anledningen att man behöver betydligt mer tyngd för att sjunka är dels att vattnet är saltare här, och dels att en tjockare våtdräkt gör att man flyter betydligt mer. Kniven hade jag för att jag skulle kunna spräcka loss musslor (adeloi?) från stenar nere i vattnet. Drog upp svinmånga, riktigt kul att kötta loss dem, men ingen av dem höll storleken, så dem fick snällt återvända till sina platser på stenarna. Det blev tyvärr varken några godkända musslor eller humrar, men vi såg väldigt mycket både musslor och humrar. Inne i Holy´s hole (grotta uppkallad av Shane eftersom hans polare hittade stället) gömde sig många humrar, men ingen av dem ville bli fångade av oss, dem nöjda sig med att krypa tillbaka och gömma sig för oss, när Shane, med sin hummerpåse i högsta hugg, försökte skaffa mat inför kvällen. Vattnet var kallt, otroligt kallt, det fick jag bevittna när jag, efter våra tre dyk idag, hoppade i vattnet utan våtdräkt, för att känna skillnaden. Jag var i i cirka trettio sekunder, vilket var cirka trettio sekunder för länge. Dock var jag inte alls kall under dyket, förutom om min högra fot, då det var ett litet glapp mellan våtdräkten och strumpan, det märktes direkt och jag blev otroligt kall.

 

Under vårt första dyk idag tror jag inte att mer kunde gå fel än vad det faktiskt gjorde. Det hela var mycket komiskt. Det började med att Greg hade problem med att komma ner under ytan. Greg var dels underviktig (för lite vikter på bältet) och dels hade Greg bara gjort ett enda dyk innan dagens tre, så rutinen var kanske inte på topp. Efter detta, när vi kommit ner på botten hade Greg väldiga problem med sin mask, så vi simmade upp till ytan igen. Sen fick jag problem med min tank, Britt fick hjälpa mig i omgångar att fästa tanken på min typ dykväst (BC). Nästa problem i turordningen uppkom när Britt råkade slita av Gregs viktbälte, vilket fick till följd att Greg sköts upp till ytan (det är detta man skall göra när man har fått stora problem och luften är slut och man inte kan komma upp tillräckligt snabbt som en sista säkerhetsåtgärd). Första gången lyckades hon faktiskt simma upp med bältet själv (trots sin vikt på 39 pouns), fast hon fick inte kontakt med Greg på ytan, så hon gav upp och kallade på min hjälp. Trots att båda vi hade fullt fyllda dykvästar med luft, vilket gör oss mer flytvänliga, var det otroligt jobbigt att slita upp bältet till ytan. Väl på ytan var det galet meckigt, att med handskar, få på bältet på Greg, trots att vi faktiskt är två stycken divemasters. Jag berättade om, i ett inlägg för längesedan när vi blev betygsatta i ”problem solving” på Borneo, och vi skulle ta av oss hela utrustningen och byta med varandra, det var ingenting om man jämför med detta. Sjukt jobbigt! Den gången fick vi högsta betyg, och det anser jag faktiskt att vi borde få denna gång också, efter att Greg, efter många om och men, faktiskt hade ett bälte runt midjan till slut. Efter detta gav vi upp och drog upp till båten, första dyket avklarat.

 

Under andra dyket var det fortfarande jag, Greg och Britt som var dykgänget. Denna gång gick allting, utrustningsmässigt, väldigt bra. Vi såg väldigt många adeloi, som vi letade efter. Jag drog loss hur många som helst och hoppades på god mat till kvällen, men alla var riktigt små och skratten haglade när jag först efteråt insåg att vi behövde kasta tillbaka allt i vattnet, eftersom de inte kvalificerade sig till rätt storlek (vilket man mäter på knivens egg, är som en linjal). Såg två rockor också.

 

Tredje dyket fick ett nytt ansikte (dock i samma utrustning som Britt använder, vilket innebär rosa, rosa och rosa överallt) med en ståtlig man i Shane. Passar bra i rosa. Han tog med sin hummerpåse ner och visade mig och Greg grottan där alla humrarna är. Ståtligt att se så många humrar på samma ställe, tråkigt som sagt att ingen ville bli mat. På kvällen samlades vi runt elden igen, åt lita grillat och avslutade kvällen hurrandes, när ”The Blues” (Melbourne Carltons) vann en mycket spännande match i australiensisk fotboll. Kan reglerna nu.

 

Sigrid och Ryan dök också upp, Sigrid nykter, Ryan full. Jag tror det enda Ryan sade under kvällen var: ”How about me?” när Shane frågade alla förutom honom om vi ville ha en Jim Beam. Han sade : ”But I´m gonna catch some sharks” när Sigrid ifrågasatte om han verkligen skulle hänga med och fiska imorgon. ”Greg is not that handsome” spottade han ur sig när Britt konstaterade att han och Greg var väldigt lika. Hans entré var mycket imponerande när han kom inhaltandes eftersom han hade trillat över en grill på hans polares 21-årsfest tidigare under kvällen och satte sig i en stol och halvsomnade direkt. Vad gjorde han mer för ballt? Kommer inte ihåg något mer, han fick dock den berömda ”blicken” av Sigrid x-antal gånger under kvällen, samt att Lian verkligen inte uppskattade när han matade Romeo under kvällsmaten.

 

Fantastiskt bra dag, dykningen var helt underbar, inte lik någon annan jag har gjort tidigare, fantastiskt. Ser fram emot en fin fiskedag (med eller utan Ryan) imorgon, skall bli riktigt fett att fiska utanför Tasmaniens kust!

 

SÖNDAG - FISKNING

Efter att jag, antagligen eftersom de andra tre till fyra andra fiskarna, tillåtet mig att ta de tre första gofkända fiskarna, började dem faktiskt också att få fisk. Efter ett tag vevades den ena efter den andra fisken upp och till slut fick vi ihop räkningen till sex olika arter, allt från farligt, till smått och gott toll väldigt färggrannt och ej ätbärt. Otroligt roligt att åka ut och fiska utanför Tasmaniens kust, det blev inget i barriärrevet, två k för en dag var det inte värt. Det är en speciell känsla när man känner att firren är den och hugger.

 

Efter fisketuren var det till att dra tillbaka till stugan och hugga lite lunch innan båten sänktes ner i havet igen för lite gummibåtsåkning bakom båten. Det var otroligt kul, men svårt att hålla i sig när det går i 45 km/h bara. Kallt när man tappade taget också, då fick man sitt straff, att bada i 14 graders vatten innan Shane plockade upp oss.

 

Innan Ryan skjutsade mig tillbaka till sitt hus, för att jag sedan skulle bli uppplockad av Greg och Britt avslutades dagarna i stugan med en underbart god lammstek som var bland det möraste jag ätit, kokt över öppen eld. En kladdkaka (de finns i Australien!! =) innehållandes Coca-Cola blev det till efterrätt och min kropp säger fortfarande ifrån, det blev nog lite mycket kanske...

 

Ryan är riktigt skön förresten, åkte med honom eftersom Gregs van egentligen bara har två säten, så blev senare upplockad av honom och Britt, för att den sista biten åka i vanen istället för Ryans sköna combi.

 

 

Frusen och stel bjöd jag upp till litta dans

 

 

Britt och Greg, i bakgrunden stranden dit pingviner stormar så fort det börjar bli mörkt

 

 

Sigrid och Ryan

 

 

Vem är den fula fisken här?

 

 

Håll mig fast för kung och fosterland, ville helst undvika det 14-gradiga vattnet, eller i alla fall undvika det så länge som möjligt

 

 

"Little Sweden"

 

 

Mister Pelikan hälsade på

 

 

Shane och Romeo på en strand