Sao Paulo

 

När jag var iväg och utbildade mig till divemaster på Borneo för ett antal år sedan hånade jag och mina kollegor varenda person som bar speedos. Vi tyckte det var det mest patetiska plagg man kunde bära. VI konstaterade att de enda som ens halvt kunde bära upp detta plagg var tyska (gärna tjocka) män. Jag har börjat använda speedos. Det är jag inte stolt över.

 

Trots jänkarens konstaterande kvällen innan vi skulle flyga till Sao Paulo att det hade varit strejk på Sao Paulos flygplats kom grabbarna från Lomma dit. Inga problem, vi släppte av lite folk i Manaus, satt snällt ner i sätena, släppte på lite nytt folk och drog vidare till Brasiliens östkust och destination Sao Paulo. Sao Paulo är en stor stad. Större än Lomma. Och Malmö. Tillsammans.

 

Nu är vi här och har fått ett mycket gott intryck av staden. Och stadens invånare. Fantastiskt hjälpsamma och trevliga. Och engelska kan vissa också prata. Bara en sånn sak. Vi har faktiskt redan hunnit vara här så pass länge att det strax är dags att dra igen. En stad som ligger en bit norrut, på en höft halvvägs till Rio de Janeiro, som heter Ubatuba, blir vår nästa anhalt. Där skall vi återförenas med firma Annice A/G-man. Lite blandade känslor, helt ärligt, måste faktiskt sägas. Hoppas på att musikern (och i högsta grad, underhållaren), G-man, producerar skratt. I massor. Ungefär lika mycket som en uteliggare (och Nilsson), gav mig, när vi under vår första förmiddag i Sao Paulo var ute och gick på stan. Nilsson hade köpt en 1,5-liters Coca när uteliggaren gled förbi och frågade om han fick smaka. Snäll som NIlsson är lät han killen få sig några klunkar. Problemet var att han tog hela flaskan och bara drog. NI skulle ha sett Nilssons ansiktsuttryck. Jag hade helt ärligt kunnat betala cash för att få se det igen. Som jag garvade. I Massor, faktiskt.

 

Annars har vi varit på ett antal marknader och på ett snobbköpcentrum (med typ världens största valvientré). Det heter Iguatemi, fint skall det vara. Sedär. Och såklart på Sao Paulos motsvarighet till Göteborgs Avenyn. Här heter den Avenue (lokalt: Avenido) Paulista. Där kan alla Glenn slänga sig i väggen, för här snackar vi Aveny.

 

Vi har också roat oss med att stå i hissen i totalt 39 timmar. Bor nämligen på våning 26 på Novotel Hotel Jaragua. Tur man slipper trapporna. Det hade tagit lång tid, kanske 59 timmar istället. Skönt att spara lite tid. Och köpt nytt linslock. Bara en sånn sak. Om ni hittar mitt gamla linslock under en bro, på botten av en flod, i Amazonas regnskog, får ni behålla det. Det förtjänar ni.

 

Sao Paulo är en fin stad. Men imorgon förmiddag lämnar vi den. Nu är det dags för nya äventyr. I staden med namnet, i staden med namnet Ubatuba. Har ni vägarna förbi käkar jag gärna middag med er. Om ni tänkt komma kan ni höra av er till mig. Skriv då i gästboken vettja.

 

Glömde skriva att jag och Nilsson är hundraprocentiga pirajjafiskare. Varenda gång vi har fiskat pirajja har vi fångat, just det, pirajjor. Vi käkade de senare på kvällen, men det var banimaj mest ben i skitet. Och det smakade ingenting heller. Förutom seger. Det är kanske så segerns sötma smakar?

 

Jag har fått skav mellan skinkorna. Det gör ont.

 

 

Stor passionsfrukt (ja, det är en passionsfrukt)

 

 

Sao Paulo är en styck stor stad

 

 

Slitet hus á lá Sao Paulo

 

 

Inte bara Miiko Albornoz eller firma Malmberg/Nilsson som representerar Sverige i Brasilien

 

 

Snobbvaruhus