Rio de Janeiro

 

Att ha klockan ställd på 05.50 och studsa upp med ett stort glädjeskutt händer inte speciellt ofta hemma i Sverige. Inte här heller faktiskt.

 

Ny dag och nya möjligheter brukar det heta. Också så denna dag. Det var dags, att tillsammans med ett gäng andra svenskar, gå turen som kallas 7 stränder. Vi gick en djungeltur, som passerade, just det, 7 stränder. En av dem, Cedro, utnämnd tillBrasiliens fjärde finaste strand. Bara en sånn sak.

 

Dagen bestod av mycket roligt, bland annat ett "brödraslagsmål" som bestod av att vi klappade fram den ena av brödrerna "höjdhoppsmässigt" för att han skulle hoppa över en bäck. Han lyckades faktiskt, men när han stod på kanten blev han iputtad. Av lillebror. Usch.

 

Annat som är roligt är ju helt enkelt att passera en hund när Annika är med. Hon är rädd för hundar. Det räcker så.

 

Vid en vända passerade vi lite fruktträd. Vi åt bland annat djungel(!)ananas och hittade på samma ställe sockerrör som vi högg ner och käkade lite av. När vi satt och käkade ananas och tuggade i oss av sockerrören såg någon ett djungel(!)limeträd. Eftersom det var idel pojkar med var en tävling ett faktum redan innan någon ens hunnit säga lime. Naturligtvis gick tävlingen ut på att äta en limeklyfta utan minsta antydan till ändrat ansiktsuttryck. Det gick så pass bra att Annika var tvungen att smaka den efteråt för att bekräfta att det var lime och inte clementin. Det var lime. Tro mig.

 

Vi gick och gick. Fin utsikt åt vänster. Fin utsikt åt höger. En hund rakt bakom mig och en orm framför mig. Eller? Jo, i alla fall enligt G-Man och Annice-A. Eventuellt en farlig huggorm. Eller en ödla? Oklart. Väldigt oklart. Men vi kan säga att det officiellt sätt i alla fall var en orm. Eller en ödla? Oklart. Väldigt oklart. Eventuellt såg vi en orm. En farlig sådan. Men det är banimaj oklart. Väldigt oklart.

 

Plötsligt var vi framme vid stranden vid namn Fortaleza, det är just där vi bor (läs: bodde). Djungelturen avslutad och dagen lite av en smärre succé. Riktigt fräsch dag. Fin avslutning på en vecka i staden med det knasiga (jag nöjer mig med det ordet) namnet Ubatuba. Nu är det dags för Rio. Alltså Rio de Janeiro. Sug på det namnet lite. Det är lite mer sting i det än i Ubatuba. Eller för den sakens skull Caraguatatuba. Lite av en tungvrickare.

 

Morgonen efter var det sovmorgon, klockan ställde så sent som 06.15 för Malmberg, en kvart eller två senare för Herr Nilsson. Anledning? Malmberg ville avsluta Ubatubaeran på bästa vis genom att gå upp i ottan och ta en löptur på den fina stranden under den fantastiska soluppgången. Helt strålande (lustigt va?!), verkligen jättefint!

 

Hoppade på bussen 07.50 efter återigen en fin frukost. Det första som hände på bussen var att en snubbe knallade på bussen med en TV i näven. Bara en sånn sak. Sällan man sett det i Sverige? Eller aldrig?

 

Det är inte kul att åka buss korta sträckor. Och inte långa heller. Efter en lokalbuss från Fortaleza till Ubatuba på knappa timmen, en buss från Ubatuba till Rio de Janeiros busshållplats och en från Rio de Janeiros busshållplats (Eller var det lommabussen? Bestämt linje 133 i alla fall) till i närheten av hostellet senare var vi framme på plats. Knappa åtta sega busstimmar (plus väntatid emellan) stod vi framför Samba Hostel tungt packade med våra väskor. Men vi är framme i Rio de Janeiro. Smaka på den.

 

Händer något speciellt imorgon? Nja, lite fotboll på TV (för vissa) och lite fotboll på plats (för vissa). Ecuador-Frankrike. Smaka på den. I Rio de Janeiro. På Maracana Stadion. Tillsammans med dryga 80 000 andra fotbollsälskare, lite funktionärer, några domare och ett helt gäng fotbollsspelare. Och Nilsson. Och Malmberg. Smaka på den. Imorgon smäller det!

 

"Fotboll är ett enkelt spel: 22 man jagar bollen i 90 minuter och till slut vinner alltid Tyskland". Eller Ecuador? Eller Frankrike?

 

 

Det är tydligen fotbolls-VM i Brasilien

 

 

Rio välkomnar oss med öppna famnar!

 

 

Hur var det nu, Lommabuss eller inte Lommabuss?

 

 

Marknad sent på kvällen