Problem, problem, problem...

 

”Inte ett moln, så långt ögat kan nå, inte en droppe regn på flera dar…” Jo förresten, både moln och regn och shit har förekommit ;) Till att börja med hade jag ju naturligtvis inte kollat upp att Hatyai inte var en hamnstad, snubben jag snackade med sade att det bara var att ta en båt på tre timmar från Hatyai (båten tog för övrigt åtta) och sedan var jag på ön. Med detta i åtanke var jag tvungen att först åka en fantastiskt lång busstur från Kuala Lumpur till Hatyai, sedan att Hatyai är en stad i Thailand innebär naturligtvis att de inte accepterar malaysiska pengar, men det är ju inget problem, för det är ju bara att ta ut föra över pengar till mitt visakort och sedan plocka ut pengar. Eller? Nä, just det.

Internetbanken låg nere, första fucking gången på fem år jag får problem med internetbanken. Vad gör man i en totalt främmande stad utan pengar? Jag fick helt enkelt svälja allt vad stolthet heter och gå in på Cathay Guest House och fråga dem och jag kunde bo och äta där på kredit tills att min internetbank hade fixat sig. Det fick jag, det ställde dock till ett annat problem vilket var att jag fick lämna stan en dag senare än planerat (vilket kom att ge mig ytterligare ett problem…).

Så småningom hoppade jag på en minibuss (med världens aggressivaste förare, det är faktiskt sant), han passade dessutom på att i totalt ösregen (typ sånna som inte finns i Sverige) köra i 100 knyck och ligga tre meter bakom framförvarande bil (helt sant). Vid ett tillfälle fick alla i bilen panik (det var dessutom bara thailändare, som liksom i vanliga fall inte stirrar upp sig), fick jag också panik, dock hände ingenting. Skönt för mig.

Så småningom kom bussen fram till Suratthani (väldigt osäker stavning). Då var klockan åtta och nattbåten över till Koh Tao gick först klockan elva vilket innebar tre timmars seg väntan. Men jag träffade en riktigt skön amerikan som hade sagt upp sig från sitt välbetalda jobb i USA och istället sadlat om för att bli universitetslärare i Kina och motarbeta diktaturen. Häftigt. Dock var det inte lika kul när han frågade mig hur långt visum jag hade lyckats få och jag totalsäker på min sak svarade 60 dagar. Det var såklart inte 60 dagar. Det var 15 dagar. Vad innebär detta? Jo, jag kommer inte kunna utbilda mig på tolv dagar (den dagen extra i Hatyai kan ha kostat mig mycket), utan den dyskola som utbildar snabbast gör det på 14 dagar. Bull läge. Just nu sitter jag på ön och väntar på att skolorna ska öppna för att då kunna gå in och snacka med dem om mina problem.

Dock måste jag slänga in en stor tacksamhetens tanke till Brandon (det var hans namn), att han informerade mig om visumet, för annars hade jag helt säkert stannat olagligt i Thailand och det hade kunnat bli bull läge när man försöker lämna ett Thailand utan att ha gjort rätt ifrån mig! =) Nu ber jag om hjälp till mina läsare (låter som det är 100 000, men ni är iaf sju =), skriv in i gästboken något slags förslag på hur jag ska göra! Help me! Eventuellt kanske jag kan åka tillbaka till Malaysia och sen direkt två minuter senare gå in i Thailand igen och få femton nya dagar, funkar det så? Eller är det olagligt?

Känner i detta nu att jag fick ett rejält saftigt myggbett, är nog dags att börja smörja in mig med Mygga…

En positiv sak är att jag handlade ett par äkta Ray Ben (stavas det så?) glasögon för tjugo spänn! Hon som sålde dem lovade verkligen att de var äkta! Helt sjukt! Nice! Jag funderade på att handla upp hela affären och sälja vidare på blocket när jag kom tillbaka till Sverige. För er som läser detta kan jag berätta att det jag precis skrev var med en smutta ironi. Jag tänkte faktiskt inte handla upp hela affären ;)

Dagens fundering: Asså saken är den att sånna här saker med visumsproblem och pengaproblem och så kommer ju lösa sig, men anledningen till att jag hamnar i dem är att jag inte har någon som håller reda på mig. Inte morsan och farsan, inte Andreas, inte Tobias, inte Anna. Jag får väl helt enkelt skärpa mig ;)