Operahusstaden

 

Jag har sett platypus, man kan säga att jag har sett krokodil, jag har garanterat sett wallabies, jag har upplevt australiensisk regnskog, jobbat på en farm, dykt i Stora Barriärrevet, samt att jag numera även har sett Sydney Harbour Bridge och Sydney Opera House. Är jag australiensare nu?

 

Nä, det är jag inte. För att jag skall uppnå den titeln krävs naturligtvis att jag har sett en känguru, kanske också besökt Ayers Rock, samt kört fyrhjulsdriven bil ute i öknen. Det hade varit häftigt. Surfningen då? Den klarar jag av imorgon (när detta publiceras är det redan avklarat, förhoppningsvis).

 

Dagen idag (söndag) började tidigt, väldigt tidigt, faktiskt tidigaste morgonen på hela resan. Det var lördagskväll igår, alltså lite av en krökkväll. Detta märktes när jag fick oväntad väckningshjälp när en full norrköpingsbo och en full fransman (obekräftad källa, men lät så) krängde in i rummet halv fyra på morgonen och inte direkt var tysta. Perfekt, det var då jag skulle gå upp ändå. Efter att vi alla tre gemensamt väckt de andra två på rummet genom att prata, kanske lite i efterhand, onödigt högt, var det dags för mig att säga hejdå till dem fulla och sköna snubbarna och bege mig ut på gatan. Den beställda minibussen skulle hämta upp mig hundra meter från boendet noll fyra noll noll. Bussen dök inte upp då, men det skulle den ha gjort. Tio minuter senare (vilket gjorde mig lite nervös eftersom planet lyfte kvart i sex och det skulle ta en halvtimme att köra till flygplasten, och jag väl inte direkt hade någon utformad plan B) kom en lite halvstressad (=helstressad) busschaufför brännandes över guppet med sin snygga bagagekärra dånandes efter bussen. Han hade fått vänta, säkerligen i storleksordningen tio minuter, på ett par, som med största sannolikhet helt enkelt hade försovit sig. Planet från Cairns till Sydney tog tre timmar, den enda gången jag egentligen var vaken var när jag blev väckt eftersom det var mat, sen somnade jag om igen. Skönt.

 

De första timmarna i Sydney var ingen större höjdare. Man tycker att jag borde vara lite mer rutinerad och ha tittat ut ett boende i förhand (inte betalt, men i alla fall ha sett ut ett) så busschauffören från flygplatsen kunde köra mig dit (det är så det funkar här, man åker minibussar så lämnar chaufförerna av en vid boendet). Men jag hade inget betalt, bokat eller ens uttittat, så jag bad honom lämna mig vid ett visst danskt-svenskt (dansk arkitekt, delvis svenskt tegel från Höganäs?) operahus, var annars? =) Med min numera 19,2 kilos (flygbolagsvågen berättade detta för mig) tunga väska på ryggen och min nyinköpta gulgröna handbagageväska på magen traskade jag upp för trappor, ned för trappor, upp för trappor, runt hörn och ned för trappor igen, för att se hela det berömda gulvita (det är sant) operahuset. Efter det var jag tvungen att smälla av lite foton även på grannen Sydney Harbour Bridge, mäktig bro.

 

För er som känner mig bra vet ni att mitt lokalsinne är totalt värdelöst och när jag går på känn går det ingen vidare, går det inget alls ibland. Jag fick en väg till rätt busshållplats förklarad för mig. Jag skulle svänga vänster vid McDonalds, sen skulle jag gå rakt upp, passera ”interception” (vad sören är det? Korsning? Järnvägsspår?), sen skulle hållplatsen komma. En och en halv timme senare, efter att ha gått tillbaka till operahusområdet och tagit ytterligare en sväng, var jag tillbaka vid korsningen vid McDonalds. Detta hade varit okej utan en numera 19,2 kilos tung väska på ryggen, men inte med en numera 19,2 kilos tung väska på ryggen.  Väskan är helt enkelt förklaringen till att det inte var så lyckat i början.

 

Med tanke på att det drog ut så mycket på tiden hade klockan redan hunnit bli i runda slängar tre eller halv fyra eller nått när jag kommit till mitt boende, Brado´s Backpackers. Hade planerat att dra till Bondi redan idag och testa vågorna (låter som jag är heltidsanställd proffssurfare med sådana formuleringar, men det är jag inte, ännu), men den biten sköts alltså på tills imorgon (när detta publiceras får ni tänka det som idag).

 

Efter detta blev det inhandling av mat, lite tillagning och ätning av mat, samt lite strosande genom en lång promenad i området. Nu är klockan i runda slängar kvart över nio på kvällen och jag går snart och lägger mig. Godnatt allesammans! Fortsättning följer imorgon (alltså idag)…

 

Fortsättning följer idag (inte igår)…

 

Idag är en ny dag och som James hade sagt: ”Tomorrow is a new day”, alltså han tatuerade in det om ni inte förstod mitt skämt. Kanske ingen perfekt start med ett misslyckat skämt, men jag kör på det ändå.

 

Klockan ringde 07:00, jag gick upp 08:00, sen vet jag inte var de kommande timmarna tog vägen. När klockan var typ halv tolv hade jag klivit ut ur bussen och mötts av ett totalt underbart surfväder; inte ett moln på himlen, lagom varmt; 20-22 grader, blåst, men inte för mycket. Det kunde väl inte bli bättre? Senare var det bara att gå in och hyra brädan (inte skateboard, inte snowboard, utan surfboard) och sen entra vattnet.

 

Hur gick surfningen då? Med väldigt gott självförtroende och en dröm om att lyckas surfa den första vågen (varför i allsin dar tänkte jag så?) hoppade jag i vattnet, tittade lite på alla andra hur dem gjorde och försökte efterlikna dem. Det gick sådär, eller nä det gjorde det inte, det gick kasst. Efter typ trettonde vågen, tolfte kallsupen (överdrivet), samt ungefär fjärde tumlingen (man blir totalägd av vågen och brädan flyger upp i luften och man dras med i vågen) kom jag på att jag nog borde flytta bak på brädan. Precis vid detta tillfälle berättade en liten trevlig kid (som var riktigt grym) för mig att jag nog borde flytta bak på brädan. Ironiskt.

 

Tiden gick och jag avancerade och avancerade, när jag mer avancerade menar jag inte att jag började hoppa och göra trick på vågorna, utan jag är på den nivån att jag var nöjd när jag faktiskt kunde åka med vågen lite, lite, genom att ligga på brädan. Tiden fortsatte att gå och jag började lära mig vilka slags vågor man ”skulle satsa på” och vilka man skulle skita i. I början förresten när jag fortfarande trodde att jag en dag i livet skulle på proffs (överdrev igen, det trodde jag aldrig…) gav jag mig på den största vågen av dem alla. Det skulle jag inte ha gjort. Pang, brädan rakt upp i luften, jag rakt ner i vattnet. Pang igen, brädan smällde in i mig. Inget allvarligt, men det var en slags markering från honom (eller henne kanske?) att det var lönlöst att ge sig på sånna monster.

 

Efter ett par riktigt bra försök då jag faktiskt lyckades att åka med vågor ett par sekunder på knä kom det en våg som jag verkligen trodde på. Perfekt mellanstorlek (dem skall naturligtvis inte vara för stora för då smäller det, men dem skall inte vara för små heller, för då får man ingen tid på sig att lyckas ställa sig upp) och den vitnade i perfekt läge (fem meter innan mig där jag ligger på mage på brädan och så smått börjar paddla med armarna och kolla bakåt och ser när vågen kommer) kom jag först upp på knä på brädan och var helt säker på att jag äntligen skulle klara ställa mig upp, men när jag försökte göra det trillade jag. Där trodde ni allt att jag skulle lyckas va? Men icke. Så kändes det för mig också.

 

Men sen äntligen, äntligen, äntligen, äntligen, efter två timmars väntan och typ 200 misslyckade vågor, kom Vågen (uppenbarligen med stort v), som jag utan tvekan hade sagt ja till i kyrkan. Återigen en perfekt mellanstorlek och med vitningen i precis rätt tid började jag paddla med mina armar framåt, i början sakta, sakta, för att sedan öka när vågen närmade sig. Jag höll huvudet bakåt för att veta vilken sekund han kom, hade bra kroppsposition på brädan för balansen och mötte den alldeles perfekt. Kom först upp på brädan lite halvfumligt, trodde det var kört, men gjorde ett desperat försök genom att skippa knäståendet (som jag blivit tipsad om av en schysst surfkille), och ni kan tro att jag var förvånad när jag faktiskt stod på brädan och surfade! Det var en godkänd (vem bestämmer det egentligen?), halv- till helstående, en- till två sekunderssurfning som var alldeles magisk! JAG KLARADE DET! Det var den sista vågen (kanske i min alldeles nystartade surfkarriär?) som jag gav mig på. Annars hade jag inte kunnat säga att den senaste vågen jag försökte surfa på, surfade jag faktiskt på. Efter detta när jag låg i vattnet, egentligen återigen totalägd av vågen och slog i vattnet och skrek av lycka tittade jag ut över havet och konstaterade, samtidigt som jag såg många andra, med lätthet, surfa länge, att surfning är nog banimaj inget för mig. Skoj var det dock att testa! Nu i efterhand låter det ganska bra att säga att jag har surfat på Bondi Beach. Missade en jätterolig sak! När jag, hyfsat i början, hade gett upp de stora vågorna, gav jag mig in på grunt vatten. Men när jag gjorde det ropade en badvakt (ironiskt va, att en badvakt på Bondi Beach ropade till mig?) att jag omedelbart skulle ge mig bort från badzonen eftersom jag kunde råka surfa in folk. Haha, den killen känner inte mig, jag surfar inte in i folk…

 

Detta var faktiskt allt jag hann med idag. För efter surfningen badade och solade jag lite, sen skulle jag tillbaka till boendet, men råkade sjabbla (stavas det så?) lite med tågen och sen var klockan redan halv sex. Tänkte dra till marknaderna i Chinatown och handla frukt och glo på lite billiga ”originalkläder” och prylar, men hann inte eftersom dem stängde innan jag var tillbaka.

 

Sydney sammanfattas genom att jag första dagen kollade på operahuset och harbour bridge och andra dagen tillbringade jag med surfning (någon liten sekund i alla fall).

 

Imorgonbitti, någon gång efter sju på morgonen, är det Tasmanien som gäller. Detta skall också bli kul!

 

Ni vet inte vart ni kommer om ni klickar här (det är inte gästboken), men jag vet i alla fall att ni kommer gilla det ni ser!

 

Surfkommentarer?

 

 

Himmelsblå himmel = Bra surfväder. Okej, onödig bild!

 

 

Lättare att surfa på land...

 

 

Har inte hittat bilden på googles bildsök, har faktiskt tagit den själv

 

 

Bondi Beach

 

 

Sydney Harbour Bridge