Obrigado Brazilia

 

Att sova ett par timmar på kvällen och få nattsömnen störd av att en jobbig väckarklocka skakar liv i dig 01.00 mitt i natten bara för att sätta sig på en stol ute i djungeln, och om man har tur, se något nattaktivt djur, låter väl inte speciellt klokt? Jag och Nilsson är inte kloka.

 

Livet, och resan, fortsätter för firma Nilsson/Malmberg. Dagarna flyger snabbt förbi och när man slår en snabb flukt på sin kalender är det bara att konstatera att den där klassiska "charter-resan-veckan" redan passerat. Slår man ytterligare en snabb flukt på sin kalender är det bara att konstatera att vi har tre gemensamma veckor kvar i fotbollens land, Brasilien. Dé é naaaajs (gärna med uttal från den där klassiska youtubesuccén).

 

Ibland behövs det inte så himla mycket mer än en kanot, lite livat folk, en fantastisk solnedgång vid en biflod till Amazonas och ett par badbrallor man inte bangar för att bllöta ner för att skapa en mycket händelserik Brasilienkväll. Jag, Nilsson, Annika, Gervino och Beatriz (en brasseturist som bodde här i två dagar) drog ut på kvällen i en av kanoterna och badade lite. Efter ett tag skulle vi upp i kanoten. Jag och Nilsson hoppade upp i kanoten som om vi aldrig gjort något annat i vårt liv, medan Annika, minst sagt, fick problem. Det är högvatten nu så många träd är helt, eller delvis under vatten. Så med hjälp av ett halvt träd fösökte Annika komma upp i kanoten utan att det lyckades, när hon och Gervino (som då paddlade) blev ovänner. Jag, Nilsson och Beatriz satt lite vid sidan och försökte dels hålla oss så mycket som möjligt utanför bråket och dels försökte vi hålla oss från skratt. Båda delar väldigt jobbiga. Mycket kul.

 

När vi kom tillbaka satte vi klockan på 01.00 och gick upp i mörkret för att se om där fanns några sociala djur. Vi fick se en råtta och en pungråtta, så det blev så pass lyckat att vi tänker köra en favorit i repris och göra om det om några dagar. Gött.

 

Efter nattens bravader tog vi en välförtjänt sovmorgon till tio. Första sovmorgonen. So far. Fast det behövdes, för efter lunch var det dags att vandra några kilometer (bland annat förbi lite apgrupper) till en underbart fin spot ute i bushen där vi först slängde upp våra hammockar (läs: hängisar/hängmattor) innan vi slängde av lite bilder på ytterligare en underbar solnedgång. Efter detta hoppade vi upp i våra hängisar (yes, mitt under Amazonasdjungelns underbart stjärnklara himmel) och vaknade upp morgonen därpå till vrålapornas klingande härligt höga skrik. Mycket bättre än alla ringtoner på iPhonen. Även den där härliga kvacktonen. Ni vet säkert alla vilken jag menar?

 

Efter en snabb paddeltur till en närliggande strand där team Annika/Gervino tvättade var det tillbaka till samma gamla vanliga mat igen. Försöker att inte klaga men ris, spagetti, flodfisk (som i och för sig är jättegod första dagen) och någon freaky version av någon freaky bönblandning låter väl inte jättespännande? Två gånger om dagen? I tio dagar?! Tack mamma för att du inte lät mig äta bönor under min uppväxt. Dock är juicen helt sagolikt god. Tapereba (caja), en frukt som finns på gården i massor som mamman i familjen (som fyller år idag, ja, jag grattade henne) pressar serveras också varje måltid. Den tröttnar man inte på.

 

Att minnas en resa om några år görs bäst (enligt mig) genom fotografering, men NIlsson tycker jag överdimensionerar det och det kan jag väl kanske konstatera när jag tar 69 bilder på en och samma stackars sengångare och när jag konstaterar att dryga 1800 bilder hittils smällts av. Jag måste lugna mig lite. Men asså jag kan sluta när jag vill. Jag lovar.

 

Obrigado (tack) Brazilia.

 

 

Gräshoppa

 

 

Nilssons solkräm lever ett eget liv

 

 

Djungelsovrum

 

 

Djungeldusch

 

 

Bata i egen hög person

 

 

Vrålapa. Foto: Nilsson

 

 

Solnedgång, framröstad av Malmberg till resans bild. So far

 

 

Tarzan!?

 

 

Djungelsovrum

 

 

Djungelmatbord

 

 

Djungelhäng

 

 

Hästätande spindel