Margarit från Chile

 

HOOOLLA!". Jag trodde nästan jag skulle skite på mig så rädd jag blev. Jag gick lite i min egna värld och spatserade på en bakgata i Otavalo (marknadernas stad) när hon plötsligt stod framför mig. Och trevlig var hon också. Hon hälsade (läs: skrek) ju på mg. När jag tittade upp såg jag ett ansikte jag aldrig tidigare skådat. Ett ansikte som tillhörde Margarit. Margarit kommer från Chile. Hon ville bara sälja ett armband till mig.

 

Kan ärligt erkänna att efter tredje gången alarmet ringde och klockan stod på 06.00 (från en början) fick jag nog lite dåligt samvete eftersom jag delade rum med sju andra. Kanske inte mitt stoltaste ögonblick i livet, men eftersom jag suttit uppe till tre på natten för att mecka med hemsidan fick helt enkelt de andra i rummet ta en för laget. Alltså mig. Det blev inte många timmars sömn, men detta var faktiskt (!) lite av ett planerat drag. Har många tråkiga timmar på flygplatser och flygplan framför mig de kommande dagarna. Då kan det vara trevligt att sova lite extra. Och varför inte ge mig själv bästa möjliga förutsättningar genom att endast sova tre timmar natten innan? Det lät dock inte som en lika bra plan när klockan ringde vid sex. Det tyckte nog inte mina rumskamrater heller. Men nu i efterhand (med facit i hand) är jag nöjd.

 

Planen var att jag skulle åka till Otavalo tillsammans med Ina och Olli (ni kommer ihåg de fantastiskt trevliga "töntarna" som kightsurfar). Eftersom jag använder mig av ordet "planen" förstår ni säkert redan att så inte är fallet. Vi bestämde att vi klockan 08.00 skulle mötas på "Terminal de bus Carcelen". Jag var ute i god tid eftersom jag ville få ut så mycket som möjligt av dagen. Den sista "riktiga" dagen på resan. Kön till biljettluckan var, eftersom det är lördag (en av marknaderna i Otavalo är extra stor på lördagar och det lockar extra mycket folk), ovanligt lång. Men det hade jag blivit förvarnad om, så det var inget som kom som en blixt från en klar himmel. Men eftersom jag var på plats redan 07.15 kunde jag ju stå i kön och handla alla tre bussbiljetterna (till mig, Ina & Olli) för att vara så tidseffektiva som möjligt. Smart. Trodde jag. Det tog ungefär en halvtimme innan jag kommit fram och handlat biljetterna. Nice! Nu var det bara att vänta på mina schweiz/tyska vänner. Det hade jag kunnat göra hela dagen. Vi hade varit så pass smarta att vi bytt telefonnummer "om vi av någon anledning inte skulle hitta varandra", men eftersom jag endast haft telefontäckning i Rio de Janieros centralare delar (lite kryddat, men ja, jag är sjukt bittter på den totalt urusla täckningen jag haft) under resan hjälpte detta föga. Hade jag haft täckning hade jag kunnat läsa det sms jag 06.58 fått från Ina där det stod att hon var sjuk och att de bangar. Givetvis hade hon kunnat känna av detta en uns tidigare, menmen, inte mycket att göra något åt nu. Jag väntade på dem tills klockan blev 08.45 då jag drog iväg på egen hand. Destination: Otavalo.

 

"HOLLA HOLLA, SI SI SENIOR!" What!? Vad händer? Satt och sov på bussen när "konduktören", efter att han redan hämtat min biljett en gång, kom tillbaka för att "fejsa" mig. Jag kände ungefär som Zlatan när han blev inkallad till Roland Andersson under tiden i Malmö FF. Han var rädd, vad hade han nu gjort för fel (att anledningen var att han skulle börja lira i A-laget är en annan femma)? Han visade min biljett som jag tidigare gav honom och pekade tydligt på raden där det stod: "Hora", och nä det har ingenting att göra med en svensk hora, utan det spanskklingande ordet hora som betyder klocka eller tid eller så. Eller timme. Han visade ett par andra biljetter där det stod annat på. Min lilla rädsla som jag haft att biljetten kunde ha gått ut verkade vara ett faktum. Men det stod inte något klockslag utan bara "18" på min medan det stod "24" på de andras. "Vad är detta för någor leksakssystem?" frågade jag mig. Körde "turisttaktiken", som funkat så bra tidigare under resan, och förstod naturligtvis inte vad karlen menade (fast det gjorde jag ju såklart). Jag frågade typ fyra gånger om bussen inte gick till Otavalo, om det nu var det, som han mot förmodan skulle poängtera för just mig, och innan annan. Men jag satt på bussen med rätt destination. Såklart. Efter många om och men fick jag naturligtvis pröjsa en ny biljett, vilket inneburit att jag denna morgon precis handlat min fjärde enkelbiljett från Quito till Otavalo. Surt sade räven, om de fyra enkelbiljetterna Qutio-Otavalo.

 

"Daily marcet", "animal market" eller "art marcet"? Vad känner jag för idag? Bara att välja och vraka på marknader när man besöker Otavalo. Efter ett par timmar på daily marcet och art marcet bestämde jag mig först för att dra iväg en snabbis till animal marcet också, men sket i det eftersom jag är helt övertygad om att jag bara ångrat mig när jag kommit dit. Trånga, små burar, med helt för många, totalt undernärda djur i, som har brist på vatten och mat, var jag rädd för att "fejsa". I detta fall tyckte jag nog att det var skönare att blunda för problemet och strunta i att sticka dit. Och det gjorde jag också. Nu lever jag i någon form av låtsasfantasi om att det kanske ändå inte var så himla farligt på en djurmarknad i trakterna kring Ecuadors huvudstad.

 

Helt plötsligt såg jag det framför mig. Mitt största fokus på denna resa har inte varit att uppleva underbart djur- & naturliv, utan att istället handla med mig något, inte bara fantastiskt, utan också underbart, speciellt och charmigt, till min storebror, Andreas. Även kallad A-daugh. Nu, äntligen, hade jag hittat rätt! Jag är helt övertygad om att grabben kommer att uppskatta detta unika föremål. Självklart slog jag till direkt, utan att fundera det minsta lilla, skakade hand med snubben i marknadsståndet och sade "gracias", inte bara en, utan säkert tre-fyra gånger. Det var han värd, med tanke på vad han precis sålt till mig.

 

Fortfarande med ett stort leende på läpparna efter vad jag precis handlat drog jag tillbaka till busstationen för transport tillbaka till Quito, där jag egentligen bara skulle hämta upp min väska (som jag låtit vara kvar på hostellet) för vidare transport mot flygplatsen. Den långa resan hem skulle påbörjas under kvällen. Jag hann snabbt dra inom ytterligare en marknad, känd som "souvenirmarknad", i mitt evigt sökande efter an Galapagosflagga. Daniel (min Galapagosguide) hade tipsat mig om detta ställe då en stor del av Galapagosflaggorna tydligen tillverkas i just Quito. Men jag får bege mig hem till Sverige utan en Galapagosflagga. Inte mycket mer att göra, än att acceptera läget. Surt sade räven, om den uteblivna Galapagosflaggan.

 

Den första taxin jag stannade hade en trettonårig chaufför som inte bara ville ha en hutlös summa pengar (allt är väl relativt, men betydligt större än jag tänkte betala i alla fall) för att köra mig till flygpltsen, han visste dessutom inte ens var den låg. Riktigt skön kille egentligen, men stängde igen dörren igen och tog istället, den taxi jag en minut senare, stannade. Inte nog med att han ville ha typ halva summan, han visste dessutom vart han skulle köra. "Det är en deal!", tänkte jag, och skakade hand på det, med den välklädda (finbyxor och lila skojrta om jag inte minns helt fel) chauffören. Dessutom hade han blåa mattor i bilen, en liten (eller stor?) bonus.

 

Jag och chauffören tittade på varande och skrattade genuint vid två tillfällen under den cirka en timmes långa resan till flygplatsen. Den första gången var när vi passerade någon form av vägskattspassage. Chaffisen hostade upp en halv dollar och fick tillbaka ett litet mynt (kan tänka mig att det kostade 49 cent så han fick en encentare tillbaka) som han lade i ett litet fack. I detta lilla fack låg det ungefär 39 stycken andra sådana mynt. Detta hade grabben gjort förut. Det var lite skoj. Den andra gången vi skrattade tillsammans var när vi satt fast i en trafikkö och där gick en försäljare utanför som sålde nötter eller nått annat ätbart. Jag tog ett blixtsnabbt beslut att det där skulle jag ha. Men vad kostade det egentligen? Ingen aning. Frågade snabbt (kön började röra sig, nu var det bråttom) på engelska vad det kostade, men snubben kollade på mig som om jag vore från en annan planet. Lassade upp en och en halv dollar för att vara på säkra sidan. Tänkte köpa en och få resten av cashen tillbaka. Men försäljaren var inte dum, utan tog alla mina pengar (ja, alltså en och en halv dollar), frågade snabbt (vid detta tillfälle halvjoggade han sidan om bilen, riktigt bråttom) vilken av varianterna jag ville ha (var typ tre fyra olika) och lassade efter att jag pekat på den jag ville ha, inte bara upp en, två eller tre påsar till mig. Snubben gav mig fyra påsar (jag vet fortfarande i skrivande stund inte vad det är för innehåll trots att jag käkat upp en av påsarna). Där satt jag med fyra påsar av okänt innehåll och med ett stort sanslöst förvånat ansikte. Jag skulle ju bara ha en. Chaffisen tittade på mig och såg mitt ansiktsuttryck som verkligen skrek ut: "Hur kunde detta hända? Jag skulle ju bara ha en" och vi skrattade tillsammans. Han fick en av påsarna. Sen satt vi och smååt lite av, vad den nu var, resten av vägen till flygplatsen.

 

Quito till Lima. Lima till Santa Cruz. Santa Cruz till Madrid. Madrid till Köpenhamn. Köpenhamn till Malmö. Sen är jag hemma. Många timmar senare.

 

Och ja, hon lyckades sälja ett armband till mig. Jag lät henne till och med välja ut ett till mig. Hon valde ett gul/grönt. Har nu tre stycken på höger arm.

 

 

Trevligt litet torg i Otavalo.

 

 

Marknaden i full gång!

 

 

Såldes allt från träfigurer till frukt & grönt.

 

 

Träffade på dessa två, mycket säregna, individer.