Machetemannen

 

Simma in under vattenfall, kasta sig i absurt höga vågor (ja, faktiskt i nivå med de när man kör Lomma beach by night), hänga med gamla hövdingar och att röjja runt med en machete (faktiskt utan att bli utskälld för det) är också ett sätt att fördriva en dag.

 

Gårdagen inledded på absolut sämsta vis. Jag och Nilsson vaknade upp till det ständigt smattrande regnljudet mot fönstret och insåg att vår inplanerade tur till "apön" inte skulle bli av. Kombinationen regn och mycket blåst (=höga vågor) gjorde att vi inte kunde ta oss ut till ön och därmed blev således inte vår dagstur av. Surt sade räven, om den inställda dagsturen ut till "apön". Det fick bli en dag i lugnare tema in till stan med planering handla lite smått och gott och sitta framför internet en timme eller en och en halv.

 

Annars var dagens höjdpunkt fågelspaning utanför huset. Satt ute på terassen och smällde av inte bara en eller två utan säkert fyra fem fina fågelbilder. G-Man och Annice-A har bananplantor på sin tomt som lockar till sig massvis med fåglar (det är inte bara monkeys som kränger bananer, utan i högsta grad också fåglar). Tillbringade säkert totalt en timme eller två på att glo fåglar. Spännande.

 

Dagen idag har varit betydligt mer händelserik. Redan 04.55 ringde klockan (det gör den imorgon igen) vilket innebar att det var dags för finfrukost. Det sedvanliga stod på bordet; två mellankokta (5 minutos) ägg, två stycken toasts (skinka, tomat och oregano), papaya, mango och nypressad passionsfruktsjuice. Svårt att börja dagen bättre.

 

05.50 brassade busschauffören iväg med sin, som vanligt, halvslitna buss som måste visas lite kärlek, med oss på med riktning mot ett antal spännande mål. Vi hade köpt in oss på någon dagsutflykt (som vi för övrigt har gjort imorgon igen) med lite olika saker inplanerat. Första etappen blev en liten oas får man väl egentligen lov att kalla den, med regnskogsväxter runt omkring och en liten "damm" i mitten med ett vattenfall modell medium. Kan lova att varken kroppen (frös som en, låt oss säga kalv) eller huvudet (ville bara hem till sängen och sova) ville hoppa i vattnet till en början, men det flöt (lustigt va!?) på ganska bra efter ett antal minuters badande. Vi simmade in under vattenfallet, hoppade upp på klipporna och slängde oss ut (med hjälp av ett upphängt rep) i vattnet, skrattandes och njutandes av Brasilien.

 

Nästa anhalt blev en strand med höga vågor. Nilsson tvekade inte en sekund utan slängde sig i direkt. Jag däremot, forfarande kämpandes för att få upp värmen efter förra vattenpasset nöjde mig med att sitta i den då halvvarma solen med kläderna på för att få upp en respektabel kroppsvärme. Det lyckades. Efter, på en höft, de tjugo gångna, kunde inte jag heller hålla mitt barn innanför kroppen, utan sprang ut i vattnet och slängde mig i vågorna! Det sägs att storleken inte har betydelse, men när det gäller vågor kan banimaj ingen säga emot! Desto större (jo det är klart, någon gräns finns väl), desto bättre! Och detta var definitivt, stundtals i alla fall, desto bättre!

 

Efter att Enrique (vår Boatman hette det) skruvat på motorn på båten, drog vi ut på en av de definitivt kortaste båtturer jag någonsin upplevt. Tror inte det tog mer än tre minuter så var vi framme vid ön som vi skulle komma att tillbringa våra nästa en timme och 29 minuter på. Avlägsen ö som sonen (okänt namn, men han lät oss plocka lite passionsfrukter) bott på i 30 år. Eventuellt. Eller var det hans pappa som bott där i 30 år? Eller båda tillsammans i 30 år? Något med pappa, son och 30 år var det i alla fall! Och trevlig var han. Sysselsättning på ön blev lite kasta boll, lite solande, lite krabbletande, lite badande och ytterst lite (Nilsson bjöd inte direkt upp på dans) snorklande!

 

När Enrique kommit tillbaka och skjutsat oss de tre minuterna tillbaka till fastlandet var det dags att dra till en indianby där Guaraniindianer bor. Mina förutfattade meningar att indianer i princip aldrig ha tröjor på sig, att de inte vet vad el är samt att de ständigt är ansiktsmålade fallerade ju naturligtvis fatalt. De såg väl egentligen ut som vem som helst och betedde sig som vem som helst, förutom att de gjorde allt för att bibehålla sina traditioner, som exempelvis att alla från byn (180 pers) samlades i två olika bönerum (ja, jämför det med en liten kyrka, fast istället för tegelväggar var det lerväggar, istället för en orgel hängde där lite femsträngade gitarrer och istället för att prästen predikade stod Medicinmannen (återkommer till ämnet) och "rökte på") varje kväll. Jag försökte faktiskt få tillstånd att vara med på denna festlighet på kvällen, men det är långt ifrån alla som blir beviljade detta besök. Först och främst är indianbyn helig mark, vilket innebär att inte vem som helst får gå in (Annice-A fixade vårt inträde då hon på något vänster är en del av stammen och har fått ett Guaraniindiannamn) och sen måste man dessutom få ett okej från byns Medicinman. Jag var fullständigt beredd att lämna mitt öde i Medicinmannens händer då jag hade tyckt det det var galet intressant att vara med på en sådan ceremoni, men många omständigheter senare gjorde att jag var tvungen att dra mig ur. Det gick helt enkelt inte att få in i schemat då jag hade varit tvungen att handla med mig någon form av present och det hade varken funkat till den dagens ceremoni eller nästkommande dags ceremoni då affärsinnehavare faktiskt stänger sina butiker under vissa tider på dygnet. Sånna svin.Vi fick ett långt snack med en 26-årig exhövding (han blev avsatt av byn då han var otrogen mot sin fru) tillika sexbarnspappa. Mycket intressant att höra hur olika stammat vandrat många, många mil för att till slut välkomnas i olika delar av Sydamerika. Han berättade också vilket otroligt förtryck de levt under och att stammarna minskat enormt, då helt enkelt utplundrung är en del av orsakerna. Fascinerande att lyssna på dock. Vårt besök i byn avslutades med en indianrutschbana á lá klippor som jag och Nilsson (med mer eller mindre möda) lyckades glida ner för och hamna i den lilla bassängen (naturlig vattensamling mellan vattenfallen) nedanför.

 

Dagen och kvällen avslutades på absolut bästa vis dä jag fick äran att ta tillvara på gamla bananfarmserfarenheter när vi skulle hugga ner en bananplanta (man gör det när man víll komma åt bananklasar) för att vi var sugna på litta bananer! Ett antal hugg senare (man känner sig tämligen manlig) från mig på bananplantan (läs: bananträdet) och ett antal hugg senare från myror på mina ben (egentligen hela kroppen) var vi glada och nöjda när vi hade fått tag i vår bananklase! Svenska bananer kan slänga sig i väggen, här snackar vi bananer, desutom fantastiskt färska sådana! Istället för att transportera bananerna från Sydamerika till Sverige drog vi upp klasen på ryggen och gick de sista sju metrarna upp till huset och började äta!

 

Bananer är gott, liknas ibland vid ett slott!

 

 

Banangul fågel

 

 

Tigerfärgad fågel

 

 

Konstfärgad fågel

 

 

Fin strand

 

 

Sebbe Ss kusin

 

 

Fin ö

 

 

Guaraniindianer

 

 

Machetehuggna bananas

 

 

Mystik

 

 

Strand med okänt namn (kommer inte ihåg)

 

 

Svenskar på brasiliansk strand

 

 

Hackspett

 

 

Blå krabba

 

 

Fin strand. Igen.

 

 

Nice island

 

 

Häger