Jättejättemyrsloken

 

95 %-ig chans att se jaguar. Det var oddsen vi hade att leka med. Det var ju trots allt väldigt många personer som fick se jaguar under "jaguarsafarin" på Cuiaba River under onsdagen. Alla båtar (typ sju stycken) förutom en båt. Satt jag med i den? Absolut. Fick jag då se jaguar? Absolut inte. Om jag är bitter? Nä, jag är faktiskt inte det. Det har jag en (nä, utan två) riktiga lirare att tacka för. Tack, så mycket, era lirare!

 

71 olika fågelarter, 11 olika däggdjur och utöver detta ett antal bonusdjur (exempelvis orm, ödla och kajman) som vi sätter som klasslösa blev resultatet av en fyradagars tripp till Pantanal. Vilken jackpot (med jaguar hade det varit jättejackpot)!

 

Nej, det blev ingen jaguar för Malmberg. Jag kommer nog aldrig se jaguar i hela mitt liv. Ödet slog en pling till mig och sa: "Ledsen, Malmberg, det blir ingen jaguar för dig". Däremot så bjöd mister destiny på så otroligt mycket annat under onsdagens jaguarsafari och inte minst på torsdagens biltur hem. Där snackar vi! Åter till detta lite senare.

 

Efter att ha kommit halvvägs av Patrik Sjöbergs fantastiska bok "Det du inte såg" på tisdagskvällen vaknade jag upp helt förstörd (otrolig förkylning, ont i halsen, snorig som ett dagisbarn, kallsvettades, frös, ja ni fattar, hela kittet liksom) på onsdagsmorgonen till en dag med 15 grader, snålblåst och regn i luften (jamenvisst regnade det lite också) hela dagen. Menmen, som jag konsterade för mina underbara "turistpolare" Sebastian (tysken), Pete (min underbare engelske vän som snarkar ni vet), Tomas (belgaren) och Helen (belginnan), att kvinnor klagar på att de måste föda barn, men då vet de inte hur det känns när en man är riktigt förkyld.

 

Menmen, det rörde inte mig i sidan (jo, det gjorde det), utan idag var dagen när jag skulle se ett av världens mest spännande (jag drar det så långt) djur, Jaguaren. Nej, det blev inget. De andra båtarna som var ute på floden fick se och det berodde på att när den första båten fick syn på jaguaren kontaktade han alla andra båtar över radion (ja, det kan ha varit så att vi, som enda båt, var för långt borta och inte hörde ropet eftersom att radiosignalen brutits), så de snyggt gled in en efter en. Har hört ryktesvägen (snackade helt enkelt med en jänkare om det) att det var en stor best som först låg i gräset ett bra tag och sen lunkade han lite halvkaxigt därifrån. Det hade naturligtvis varit otroligt spännande att se. Men icke.

 

Däremot fick vi se många svincoola fåglar, uttrar (normal size), en sjukt häftig grön leguan i ett grönt träd (riktigt svårt att spotta honom) och dagens stora, stora höjdpunkt, jättejättetterfamiljen (finns en art som heter jätteutter). Vi gled snyggt in med vår båt en liten bit ifrån en stor, stor jätteutterfamilj som vi fick se gäspa, göra sig själv rena, göra andra rena, gå upp lite i gyttjan, hoppa ner och bada, simma runt lite och allmänt bjuda på en härlig show (uttalas det schåv) helt enkelt. Vi flöt runt precis intill de länge. Riktigt länge. Typ fem minuter. Helt seriöst. Vi räknade de till minst fjorton stycken. Ett otroligt ögonblick. Inte ens en sådan upplevelse kan betraktas som trippens höjdpunkt. Kommer till det senare.

 

Eftersom vi bara käkat lite mackor och frukt (vi tog beslutet att inte dra tillbaka till lodgen och käka lunch eftersom vi ville ha mer tid att "jaga" jaguar) till lunch var det inte en helt felaktig kombination att glo på Holland-Frankrike (riktigt tråkig match va?) samtidigt som vi käkade rejäl middag. Lade mig i sängen tidigt och läste lite Sjöberg innan jag somnade, faktiskt ganska sent. Kunde inte riktigt slita mig från mister Fantastisk.

 

Upp på torsdagen någon gång kring halv sju (ja, de andra stod och väntade på mig och knackade på min dörr och frågade om jag egentligen skulle med eller inte, med facit i hand kan det ha varit ett antal timmar för mycket Sjöbergläsning för mig kvällen (natten) innan) eftersom det var dags att ta en liten morgonpromaned. Det bjöd inte på något "utöver det vanliga", utan såg bara lite feta birdies. På bilvägen hem blev jag tillfrågad om jag ville sitta uppe på flaket på bilen (utomhus, kallt men man ser djur riktigt bra), eller inne i den varma sköna bilen och efter en lång minuts tänkande (med min förkylning i baktanke) tog jag mitt sämsta beslut denna tripp och valde inne i den varma bilen. Det skulle jag inte ha gjort. Verkligen inte.

 

Efter en timme eller två eller så säger tyske Sebbe (jag, Sebbe och Tomas & Helen satt inne i bilen) att det nog var någonting framme vid vägkanten, något svart, kanske en jätteutter eller något. Tomas och Helen (belgarna) höll med. Jag (satt på sämsta platsen) kunde dock inte se någonting hur mycket jag än försökte. Sussi (guiden) blev riktigt stirrig (hon satt på flaket utomhus) och hoppade snabbt upp på taket på bilen (hon gjorde verkligen det) , tog fram sin kikare och upprepade frasen: "Jaguar" åtskilliga gånger. Suck, suck, suck och suck. Hon och Pete (engelsmannen satt också ute på flaket) hade helt enkelt sett en jaguar där, men varför var den svart, jaguarer är väl inte svarta? Jo, om de precis har badat. Den bestämde sig dock för att springa in i det höga gräset och försvinna innan någon av oss såg den igen. Jag såg det inte igen, eller någongång. Suck. Efter detta bytte jag plats, gick upp på flaket. Mister destiny passade på i denna härva att slänga iväg ett sms till mig, med orden: "Ledsen Malmberg, men bjuder strax upp till dans". Där ser man.

 

Efter lunchen och efter ett bilbyte (vår bil höll på att ge upp så blev hämtade av en annan förare i en annan bil) drog vi iväg igen. Plötsligt, plötsligt blir vår guide Sussi rosenstirrande (kan man bli det?!) och skriker till föraren att stanna! Jag var helt säker på att det var dags för ett stirrigt jaguarfotograferande av mig, men det blev någonting nästan ännu bättre! "Look, look, there is a giant anteater (jättemyrslok) on the way!". Chauffören såg till att stanna vanen (det var en sådan vi bytte till) och ut sprang vi (eller i alla fall jag) och började fotografera! Det är ett helt fantastiskt djur, jag fick gåshud och trodde knappt det var sant. Där stod snubben liksom, ett par meter ifrån mig och ser bra fantastisk (ja, bedöm själva, ord som korkad, underbar, snygg, söt, speciell eller helt enkelt korkad kan säkert användas) ut. Han drog ut lite i bushen, men visade sig snabbt igen och passade på att käka lite termiter innan han lunkade (ja, det ordet passar verkligen in) iväg. 10 minuter senare. Fantastiskt!

 

Jag och Pete (var absolut vi två som var stirrigast) ställde massa frågor om jättemyrslokar och kommer väl egentligen inte riktigt ihåg vem av oss som ställde frågan hur ofta man ser dessa djur. Svaret? "Two, three, or maximum four times per season." Som vi njöt. Jag och Pete gjorde både "give me five" och klånkade varandras knytnävar. Helt otroligt!

 

Om detta var allt? Nej, kommer strax till en extra kryddning. Efter en lång stund hoppade vi in i bilen och åkte vidare. Sussi fick syn på en spooned någonting bird, en rosa typ flamengo eller någonting som vi var tvungna att stanna och fotografera lite. Efter att alla (jag var halvvägs in i bilen) förutom Pete (alltid jag och Pete kvar till slut eftersom vi är mest intresserade) hade hoppat in i bilen igen, frågade Pete Sussi om det var en Kapibara (mycket vanligt djur i trakten) som var en hundra meter bakom oss på vägen. Hon hoppade ur bilen, sulade upp sin kikare och då konstaerade både hon och Pete: "Nä, det är det inte. Det är en jättemyrslok". Vad händer? Endast jag och Pete drog iväg efter den. Vi sprang helt enkelt (vi fick senare höra att de verkligen ångrade att de inte fotograferade oss) efter den. Den skulle inte få lov att vara fotoblyg! När vi kom fram skrämde vi den helt ärligt en aning (den började att "galoppera" (har en fantastisk film på det)), men senare gick den in i ett litet busksnår och ställde sig. Jag och Pete var mindre än två meter ifrån den och stod helt enkelt och tittade den i ögonen. Fantastiskt ögonblick. När de andra fick tummarna loss att ta sig dit var hela showen över (skulle de ha) och han lunkade snyggt därifrån. Denna jättemyrslok var dessutom en stor jättemyrslok (ja, därav rubriken jättejättemyrslok) medan den tidigare vi såg tydligen var ganska liten, den första var trots allt "bara" en och en halv meter lång.

 

"Sussi, here is the million dollar question: Have you ever, during your eight years as a guide in Pantanal, seen two giant anteaters within fifteen minutes?" hör jag mig själv säga när jag stod bredvid Sussi. Vad jag fick för svar? "No." Efter hennes svar lovade hon att det är väldigt ovanligt att se jättemyrslok. Hur ofta man brukar se dem? Två, tre eller maximalt fyra gånger per säsong. Vi fick se två stycken. Vi är lyckliga människor. I alla fall jag. Och Pete. Vi gjorde "give me five" och klånkade knytnävar ännu en gång.

 

Resten av bilfärden var lugn. Eller ja, lugn och lugn, snacket gick varmt där vi satt i vanen. Vi snackade mycket djur. Men lugn i den meningen att det inte blev fler djur. Men vi är bra nöjda ändå. Såklart.

 

Efter hemgång drog jag, Pete (jag och Pete har faktiskt kommit varandra ganska nära) och tyske Sebbe iväg till en lite finare restaurang och käkade. Det smakade bra, absolut. Skall bli riktigt tråkigt att lämna de nu. Efter hemkomst från middagen bokade jag flygbiljetter från Santa Cruz i Bolivia till Quito i Ecuador. Imorgon sätter jag mig på en buss med ändhållplats (får byta två gånger på vägen) Santa Cruz. Nu är det Ecuador som gäller.

 

Efter att jag kom hem, drog jag återigen upp min mobil och slängde iväg ett sms, endast med ordet: "Tack". Mottagare? Mister Destiny.

 

 

Utter. Till och med jätteutter förresten

 

 

Blå "Macau"

 

 

"Tucau"

 

 

Liten sized jättemyrslok

 

 

Liten sized jättemyrslok. Fantastisk. Helt fantastisk