Ingen mer avokado

 

Nu har dagen kommit, den 13e april 2011, efter 25 dagars arbete, dagen då jag inte längre arbetar med att plocka avokados. Tror aldrig mer att jag kommer göra det heller. 13e april är alltså datumet jag plockade min sista avokado. Skriv in det i en almanacka, eller glöm bort det eller nått.

 

Dagen igår var, naturligtvis, inte som alla andra arbetsdagar de senaste fem veckorna. Det var sista gången jag gick upp med grabbarna, sista gången jag svor över den galet tidiga morgonen, sista gånen jag tog på mig arbetskläderna (skjorta, jeans, stövlar och keps), sista gången jag åkte till jobbet i en gammal och skruttig buss, sista gången jag stämplade in med mitt högra pekfinger, sista gången jag fick rast, sista gången jag plockade en avokado, sista gången jag stämplade ut med mitt högra pekfinger, samt sista gången jag åkte hem från jobbet i en gammal och skruttig buss.

 

Det var faktiskt lite känslosamt att säga hejdå till alla sköna snubbar på jobb. På lunchen sade jag hejdå till Lino, Andrii (ukrainaren som jag tidigare har skrivit Andrey om, fast uttalas likadant), Johnny samt sköne Bryan. Det är tydligen något slags återkommande skämt, att varje sistadag folk har på jobbet, skall man få en ”present” av Bryan, en liten mysstund. Bara att spela med och vara ball, det funkade. Sista arbetsdagen var faktiskt ganska rolig också, Mickey [Majki], en snubbe jag lärt känna på sistone, som mest har hållit till på Gottfreys (den andra farmen där jag jobbade totalt tre dagar) var med i vårt crew. Han är också skön, snackade mycket Anders Limpar då han är från Liverpool och håller på Everton (fel lag…), han lärde mig till och med ”Anders Limpar-sången” som fortfarande ekar innanför dörrarna på Liverpools mörka och slitna pubar.”Andeeers Andeeers, Limpaapaaapaaar, Limpaapaaapaaar, Limpaapaaapaaar, Andeeers Andeeers, Limpaapaaapaaar, Limpaapaaapaaar, Limpaapaaapaaar”. Blev en del snack om Henrik Larsson, Martin Dahlin samt Erik Edman också. Även Labinot Harbuzi, måste kanske förtydliga varför vi snackade om honom, det har att göra med att han värvade honom i Championschip Manager för ett gäng år sedan och han spelade i ”mitt” lag MFF, därför han visste vem det var.

 

Precis innan sista rasten då flygplanssnubben som besprutade kaffeplanteringen gjorde cirka trettionio loopar för att impa på oss nog glömde bort sitt jobb, att just det, bespruta kaffeplanteringen, var det lite tävling igen. Jag, Alex och Mickey mötte ”avokadomästaren” Robert (jepps, Rooney) och Domonic (som nu har kommit tillbaka från cherrypickingen). Det handlade om att missa så få avokados som möjligt på träden, det började med att vi på vår sida råkade bränna några stycken, varpå Alex gick över på motståndarnas sida och plockade, hör och häpnad, upp två avokados på ett litet träd, varpå Rooney erkände för Dom att det faktiskt var hans fel. Sen blev det lite ”avokadokastning” med en fallande Malmberg över en gömd (okej, det var den inte) kulle som förgyllde tiden för de andra fyra plockarna. Rooney mös.

 

Senare blev det dags för ”Happy hour” som inte handlar om varken ”två-drinkar-för-en” eller ”halva-priset-på-krök” på någon skabbig liten pub. Det handlar om den sista timman för dagen, efter sista rasten. Vi har rast halv fyra och slutar fem, vilket innebär att vi måste sluta jobba kvart i, alltså happy hour. Den timmen gick i en rasande takt och innebar att jag plockat min sista avokado. Jag gjorde något hårresande, jag strejkade och slutade en minut tidigare än alla andra, eftersom det var min sista dag. Jag fick ”sparken” av Rooney och skrattet och avslutet på en ny ”era” på min resa var ett faktum.

 

Jag tänkte ta bussen kvart över sex i morse ( i skrivande stund har klockan tickat på en hel timme). Med tanke på att jag skriver tänkte, vet ni att det inte blev så. Anledningen? Jag glömde min nyinköpta externa hårddisk och städerskan hade inte nyckeln in till våra (elle numera deras) rum, så just nu sitter jag med en nyäten frukost inne på Maccas och väntar på att andra folk, med nyckel, skall börja jobba. Jag tar bussen som går nio istället (inte halv tio som har skrivits i tidigare inlägg). Har en känsla av att jag har glömt annat förutom mina flip-flops (kan verkligen inte hitta dem), samt min hårddisk. Men vet inte vad, hoppas verkligen jag hittar hårddisken för övrigt.

 

Det blev lite av ett känslosamt adjö till Domonic, Alex och James. Jag vänjer mig inte, och kommer nog inte vänja mig heller, att behöva säga hejdå till folk hela tiden (kanske lite överdrivet). Det är jobbigt. Då var jag ensam igen. Känns absolut inte lika jobbigt som tidigare att behöva vara ensam, det känns helt okej, men det som är jobbigt är att jag har lärt känna grabbarna så bra nu. Vi har ju bara träffats och umgåtts i fem veckor… Vi var sex från början, nu är vi (eller de) bara tre… Fast John O kommer tillbaka på måndag, så då är vi (de) fyra igen. Det kommer de att vara ett tag om man skall lita på snacket som går. John O har tänkt stanna till juni, likaså James, medan Alex och Dom har snackat om att dra om sju veckor (eftersom dem då har rätt att söka sitt second year visa), men det visade sig att man måste arbeta i 88 dagar för att ha rätt till det. Detta innebär att dem måste stanna i tio veckor till (eller som jag rättade dem i morse, minuten innan jag drog), att om jag har varit här i fem veckor och arbetat 25 dagar, innebär det att ni måste arbeta i tio veckor till för att nå upp till 75, samt ytterligare två och en halv vecka. Haha, mycket skratt och ett bra avslut.

 

Nu är jag i fas igen med mitt bloggande, hoppas sidan håller för nya uppdateringar i fortsättningen också. Ser fram emot Cairns, Sydney och Tasmanien. Here I go!

 

 

 

Sista plockade avokadon (det är inget päron).