Galapagosöarna

 

Galagapagosöarna, dag 1.

 

Plötsligt, utan egentligen förvarning, stod besten framför mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Eller springa därifrån (bättre fly än illa fäkta?). Morrhåren spretade åt alla håll och dess ögon spändes tydligt in i mina, väldigt skelande, och flyktiga ögon. Innan jag stapplade till av rädsla och faktiskt kunde börja andas normalt hade han hoppat ner i plurret. Det sista jag hann se av honom innan han tittade på mig en sista gång, röt till, och hoppade ner i plurret, var hans fina bruna päls och stora, manliga kagge. Mitt första möte med ett (sjö)lejon..

 

Inatt sov jag på flygplatsen, det funkade hur bra som helst. Frågade om de hade skåp så jag kunde låsa in mina prylar, men fick till svar att flygplatsen är för ny (endast varit igång kring halvåret) så det hade de inte slängt in ännu. Bara att acceptera läget. Och göra det så bra som möjligt av läget. Det gjorde jag också. Lade mig i en liten hörna med mina värdesaker i handbagageväskan under min stora backpackerväska och utanför det låg jag på golvet och sov. Funkade som sagt hur bra som helst. Sov kanske inte som en stock hela natten, men stundtals i alla fall. Vaknade upp någon gång kring innan sex då mer och mer folk började besöka flygplatsen. Och när mer och mer folk besöker flygplatser brukar (onekligen i mitt fall i alla fall) flygplatsers ljudnivå tendera att höjas mer och mer. Dags att gå upp, helt enkelt. Trots att tuppen inte ens börjat gala.

 

En spännande procedur som var tvungen att gås igenom eftersom jag var en "Galapagospassagerare" var att jag innan jag skulle checka in min väska skulle svara på lite extra frågor huruvida jag hade med mig mat, plantor, växter eller andra organiska partiklar som på ett eller annat vänster kunde sabba Galapagos mångfald. Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej och nej blev svaren. Hade varken med mig några växter, djur, annat levande eller ens tält (fanns med på listan också, anrar att de syftar till att det kan ligga kvar grus i tältet som kan skada växtlivet). Dessutom kollade de igenom väskorna för att vara på den säkra sidan. Strålande, nu började det verkligen närma sig. Efter check-in var det bara att sätta sig i väntsalen och invänta planet. Det var i och för sig en aning sent, men glöm inte, den som väntar på något gott...

 

Trodde först att planet skulle landa i vattnet. Planet sjönk och sjönk, närmre och närmre marken, men fortfarande bara vatten överallt. Vatten, vatten, vattten. Precis innan de där irreterande ungarna börjat applådera och jubla högljutt för att piloten lyckats göra sitt jobb och få ner oss på marken såg jag naturligtvis lite mark och landningsbana. Men det märktes i alla fall då att jag är på en ö nu, eller ja en och en, Galapagosöarna som de ju heter, består enligt min Lonely Planet av totalt 125 stycken öar. Kommer långt ifrån att besöka alla av dem, men i all fall gott en fem sex stycken. Eller sju.

 

På planet som tog oss från Quito, via något ställe där vi landade och släppte av lite folk och önskade ett gäng na resenärer välkomna ombord landade vi till slut på San Cristobal, en av Galapagosöarnas öar. Nu är jag här. Detta ögonblick har jag väntat på i så många år! På planet satt jag och snackade med två stycken jänkare som var hur trevliga som helet, Sara och Jason. Från, eller från är de inte, men bor i Phoenix gör dem, i alla fall ett tag till, för när de kommer tillbaka till USA skall de flytta till Denver. Efter en massa fotbollssnack (de var också i Brasilien och glodde fotboll) gled vi, på ett mycket naturligt vis, in på Galapagos. Vi frågade varandra vad vi skulle göra på ön och skumt nog skulle både dem och jag ut på en båttur runt öarna. Med avgång idag. Med varaktighet i åtta dagar. Med båten vid namn Archipell. Jackpot! Vi skulle helt enkelt ut på samm båttur. Fantastiskt roligt, tyckte både jag och Jason & Sara.

 

Mina förväntingar har som sagt varit tämligen höga, kanske med all rätt, kanske lite kryddat av mig? Antagligen en blandning. Hur som helst vill jag jättegärna se sjölejon, det har jag sett på så många olika dokumentärer från Galapagos. Enligt min Lonely Planet kan man se dem: "Everywhere". Lite kluven var jag dock fortfarande måste jag tillägga. Tills några minuter efter att vi blev hämtade från flygplatsen av båtguiden. Avståndet mellan flygplatsen och hamnen därifrån vi skulle åka en liten motorbåt ut till skönheten, drottning, mästerverket, vad ni vill, Archipell, båten vi kommer att tillbringa vår nästa dryga vecka på, var fem minuter. Hur som haver, vad är det första man möts av när man kommer till Galapgos första hamn, förutom en riktigt skön guide och två fantastiska jänkare (som jag i och för sig mött innan hamnen, men men)? Jo, massa sjölejon (det var kanske inte så dramatiskt som jag skrev i inledningen, men det skapar ett intresse kring texten). Och pelikaner. Och massa krabbor. Vilken start! Sjölejon kan bli riktigt stora! 500 pounds (det är väl typ dryga 200 kilor, eller?) kan hanarna bli, och honorna drygt hälften av det. Men kan lova att de inte heller är att leka med! Då kunde man checka av det från listan av djur man vill se också! Att jag senare kom att simma och leka tillsammans med dem är bara en stor, fet bonus! Men det kommer jag till!

 

Det vi gjorde först på vår tur, efter att ha krängt en underbar lunch förstås, var att besöka ett reproduktionscenter för "Giant tortois", vilket är riktigt stora, landlevande sköldpaddor, som kan bli 200 år gamla (och över 100 kilo tunga). Riktig rävar det där. Eller sköldpaddor. Det var intressant att höra (och se dem också såklart) guiden berätta om utvecklingen för dessa djur på öarna och hur någonting behövdes göras när antalet någon gång kring början av 2000-talet tror jag att det var, kraftigt sjönk. Anledningen var väl lite sådär halvdifus, men forskare trodde att katter och råttor (som är deras fiender, i alla fall i börjanav deras liv när de är riktigt små och sköra) satte mycket stora käppar i hjulen för dem. Där kom lösningen in att man lät de leva "halvvilt" inne på reservatet för att låa de bli minst fyra år gamla (då börjar de få ett betydligt hårdare skal som skyddar dem bättre) innan man släpper ut dem i det helt vilda Bra tänkt, guldstjärna för det! Efter detta var det helt enkelt tillbaka till båten, käka middg (god mat här på båten) och ta en tidig kväll. Ja, jag var trött. Och ja, det märktes kanke att jag sovit på flygplatsen.

 

Namnet på det där stället där de föder upp sköldpaddor på är La Galapaguera och ligger på ön San Cristobal.

 

Bra första dag på Galapagos och en mycket bra start på detta äventyr, som tyvärr råkar vara det sista "stora" på denna resa. Kommer, om allt som går planerat, smeka in två stycken dykdagar, på, enligt månnga experter, världens bästa dykplats, Galapagos.

 

Dagens mest besvikna person: Jason. Anledning? När vi blev tilldelade rum ropade de upp Jasons & Saras namn och de blev första tilldelade rum Hammarhaj. Hela Jason sken upp och han kunde inte hålla tillbaka leendet på läpparna, innan de ändrade sig och gav de rum oklart (eventuellt någonfågrl). Om han var besviken? Det kan du ge dig på. Om alla rum är likadana? Självklart, men det är bara ett som heter rum Hammarhaj. Själv fick jag rum Pingvin. Passar mig ganska bra. Ett energiskt skönt litet rum liksom. Självklart skulle jag ha velat ha rum Hammarhaj. Jag bor ensam i mitt dubbelrum. De andra delar sina dubbelrum med någon annan. Det gör inte jag. För jag bor ensam. Ganska sweet.

 

Funderar på att borsta tänderna nu, har trots allt inte gjort det på 24 timmar.

 

 

Krabba. Finns nästan överallt på Galapagos.

 

 

Pelikan. Mycket vanliga.

 

 

Detta är ett styck stolt sjölejon.

 

 

Kaktusträd med sjölejon eller sjölejon med kaktusträd. Fri tolkning.

 

 

Trevlig solnedgång. Signerat Galapagos.