Diverse Borneo

 

Det är absolut med mer än en tår i ögat och en inte så liten klump i halsen som jag konstaterar att tiden på Diverse Borneo är över. Jag har många fantastiska minnen jag kommer att bära med mig, varav det bästa kanske den fantastiska gemenskapen på stället.

 

Det är väl egentligen lika bra att göra det klart redan nu, detta inlägg kommer att bli långt, mycket långt. Tänker försöka summera hela min tid på Diverse Borneo, vilket inkluderar att ta upp många fina minnen. För alla såkallade wimps är det väl bara att sluta läsa då? =)

 

Just nu sitter jag på ett golv i en stad som heter Semporna, anledningen att jag är här är att jag och en skön dansk vid namn Anders (som jag träffade hos Lucy) vill dyka vid en ö kallad Sipadan. Vi har köpt ett litet paket där vi får tre dagars dykning, varav minst tre dyk vid Sipadan. Detta kommer bli riktigt nice, det som nog kommer att vara allra skönast är att jag kan utan att ha minsta dåligt samvete bara tänka på den fantastiska undervattensmiljön och på att få så bra foto som möjligt. Jag behöver inte tänka på några som helst utlärningsmetoder, förebildsaktiviteter eller ens på att hjälpa andra med utrustningen. En liten tredagars semester helt enkelt =)

 

Börjar först med allt jag ska ha gjort för att bli divemaster:

·        Gjort nio kapitels knowledge review (svara på sjukt mycket frågor från en bok kallad ”Divemaster Manual”) och gått igenom med Mark: Check

·        Klarat gränsen på 15/20 poäng på provet ”Supervising General Diving Activities for Certified Divers”: Check

·        Klarat gränsen på 15/20 poäng på provet ”Assisting with Student Divers in Training”: Check

·        Klarat gränsen på 15/20 poäng på provet ”Divemaster conducted Programs”: Check

·        Klarat gränsen på 15/20 poäng på provet ”Physiologi”: Check

·        Klarat gränsen på 15/20 poäng på provet ”Physics”: Check

·        Klarat gränsen på 15/20 poäng på provet ”??”: Check

·        Klarat gränsen på 15/20 poäng på provet ”Recreational Dive Planner”: Check

·        Klarat gränsen på 15/20 poäng på provet ”Equipment”: Check

·        Varit snorkelguide: Check

·        Assisterat en Discover Scuba Diving Course: Check

·        Assisterat en Open Water Course: Check

·        Assisterat en Advanced Open Water Course: Check

·        Assisterat en Rescue Course: Check

·        Gjort en site-mapping: Check

·        Klarat av ”Problem-solving”: Check

·        Klarat fystestet: Check

·        Klarat 20 skills: Check

·        Gjort en ”Emergency Assisting Plan”: Uncheck

 

Jag kan ännu inte kalla mig divemaster, det som är i vägen från detta är helt enkelt en plan som skall ta upp hur man ska agera i olika nödsituationer, dykare som mår dåligt, medvetslösa dykare, dykare som känner lite symptom, mm… Denna skall jag göra under min lilla semester. Jag återkommer till Kota Kinabalu på morgonen den 24e, lämnar in min lilla rapport, skriver under alla papper, kan titulera mig titeln divemaster och sedan hugger jag flyget 16.10 mot Kuala Lumpur, väntar där någon timme, sätter mig på ett nytt plan som kommer ta mig till Gold Coast på Australiens östkust.

 

Åter till summeringen av Diverse Borneo: När jag suttit och funderat på varför jag trivts så bra som jag har gjort har jag egentligen inte kommit fram till varför jag trivts så bra som jag har gjort, men den gemensamma nämnaren är helt enkelt den fina gemenskapen.

 

Tänkte göra det lätt för mig och punkta upp roliga minnen jag har, måste först egentligen bara slänga in en parentes om att det som jag tyckte var roligt och mysigt i vissa situationer kan vara svårt att återberätta på ett roligt sätt, men jag ska försöka förmedla den där känslan, som ni vet, som ju är så viktig­­­.

 

Jag börjar hårt, ja, faktiskt till och med med mig själv, haha. Jag ger faktiskt mig själv priset som vistelsens skämt: Jag hatar snorklar, de är bara i vägen, men man ”måste” ha dem som en ytterligare säkerhetsaspekt om man skulle fastna på ytan och båten inte kommer, då ska man kunna andas genom snorkeln helt enkelt. Som jag sade gillar jag inte snorklar, så jag har under tiden ”glömt” att sätta på snorklen, ”tappat bort” snorkeln, ”gett bort” snorkeln till bättre behövande och så vidare, helt enkelt struntat i möget. Så kom vi till den dagen då jag och Britt skulle bli betygsatta av Ian med 20 skills. Ian kommer med kommentaren att om jag inte sätter på den idiotiska snorkeln kommer jag inte få ett poäng och kommer därmed inte att klara min Divemasterlicens. Nu kommer det roliga, båten är full av dykare (typ 7-8 stycken) och jag ifrågasätter Ian genom att säga: ”Ian, I´m not sure, but I have heard that you actually can´t breath with a snorkel underwater, is that true?” Hela båten skrattar och Ian kan inte heller hålla sig.

 

Jag fortsätter med en kategori väldigt lik den förra, denna kategori får väl helt enkelt döpas till: Vistelsens mest uttjatade skämt. Ian är med på ett hörn till. Varje gång det kom nya dykare till stället småsnackade Ian med dem genom att fråga varifrån de kom och hur länge de hade varit i Kota Kinabalu. Han fick frågan tillbaka hur länge han hade varit här och svaret var: ”I came here to work for six months…” varav han i detta läge tar en paus, tittar ut lite över landskapet, ofta sträcker lite på sig och fortsätter… ”that was fifteen years ago”. Detta skämt slår aldrig fel, sen förklarar han att han först bara tänkte jobba här ett halvår, men att han fastnade, fick fast jobb, skaffade fru, mm…

 

Okej, denna har inget med Diverse Borneo att göra, men måste dra upp den ändå, denna kanske inte alltför eftertraktade kategori döps härmed till: Resans lögn. Träffade en västeråsare på Koh Tao, vi småsnackar lite och han berättar att han har flickvän och att han ska vara borta i tre månader. Jag frågar om han inte tycker det är jobbigt att vara borta så länge från sin flickvän och jag får det, tämligen oväntade svaret: ”Nänä, verkligen inte, asså det känns som vi träffas varje dag, vi skickar ju sms till varandra”

 

Kom att tänka på en liten sak som nog inte låter så härligt, men en sånn liten skön sak som får en att skratta. Kan kalla den, resans ”Mexikanare” (får dock inte blandas ihop med handbollens japanare): ”Mexikanen” som jag berättade om innan, han som jag hjälpte med att ta sitt dykcertifikat, var en himla skön prick. Sen finns det också en ”boatman” som är femton bast och jobbar för andra företag som också är en skön prick. Varje gång mexikanen såg den här personen försökte han trissa honom genom att dra lite med sin arm i luften, med vilket han menade att ”boatman” (som för övrigt kallas Happy eftersom han alltid ler) skulle accelerera över vågorna så folket i båten fick panik när båten hoppade lite. Femtonåringen blev naturligtvis tillräckligt trissad av denna gest för att göra detta varje gång, Fantastiskt. Men det som nog var ännu mer fantastiskt var att mexikanen tittade på mig precis innan han trissade femtonåringen för att se att jag också såg, sen gjorde han gesten, sen tittade han på mig igen, sen tittade han på femtonåringens båt och efter att femtonåringen blivit trissad och hoppat med båten tittade han på mig igen och båda skrattade. Mysigt va? Mexikanen är i 40-årsåldern…

 

Sen finns det sådana småsaker (som de skrev om på hemsidan), min bristande förmåga att hantera chopsticks, eller ja, kinesiska pinnar. Vem äter med sådana? Varje morgon efter att vi packat in utrustningen i båten åt vi frukost tillsammans, frukosten bestod av nudlar för knappa 2 och 50. Detta är nog den enda restaurangen som inte har servicen att ha gafflar… I princip varje gång jag satt och försökte äta kom hjälpsamma malaier fram till och frågade om jag vehövde hjälp, och lika många gånger skrattade arbetskamraterna. Inte bara jag som blivit hånad, Britt också, hon klarade inte av att bära tankarna. Det blev mycket skratt kring detta också. Det gick ganska bra fram tills att lager 2 skulle upp på trucken, eller att man var tvungen att bära två stycken, då funkade det inte. Sköna små minnen.

 

Det var en kund som en gång inte tänkte sig för och när alla väntade på honom var han i sin egen lilla värld och låg på vattenytan, sprattlade lite till med sina armar och kom med kommentaren: ”I´m a turtle, I´m a turtle…”

 

Att komma ut i naturen och få så vilda apor, näshornsfåglar, örnar, sköldpaddor, rockor och många andra fantastiska varelser rankas naturligtvis högt.

 

Varje lunch i tre veckor har vi ätit på samma fina restaurang, fin mat, en fantastiskt skön terrass som är gjord för solning och trevlig personal kommer att kommas ihåg härifrån.

 

Nu är det dags för en kategori igen: Sämsta ursäkten någonsin. Som jag berättade i början var det två tyskar tjejer och maxikanen som började Open Water Coursen. Den ena tyskan fick lite panik när hon var under vattnet, inget med det. Hon trivdes helt enkelt inte, det var inte hennes sak. Men när man senare på vandrarhemmet (de båda tjejerna bodde också hos Lucy) hör henne säga till någon annan: ”Diving is not for me, because I want more action… like surfing…” klarar man inte av att hålla sig för skratt.

 

Sist men inte minst: Jag gillar att dyka, det har varit kul.

 

Känner du att du skulle vilja slänga in ytterligare en kategori, dra ett skämt, eller kanske kommentera något jag har skrivit. Då finns den möjligheten!

 

 

"Familjeporträtt"

 

 

Ingen "familjemedlem", men i alla fall broderligt