Bussresan

 

17,5 timmars bussresa. Fortfarande klart frågande om mina tarmar skulle strejka från nattens bravader, eller om de skulle ge klartecken. Men snälla, det finns väl i alla fall WIFI på bussen? Hur spenderar man annars 17,5 timmar på en buss? Ett samtal mellan mig (Jag) och en annan väntande bussresenär (Tjejen-med-håret):

Jag: Hi, do you know if there is WIFI on the bus?

Tjejen-med-håret (lite förnedrande ton): Haha, sorry.

Jag: Okey, but than...(blir avbruten)

Tjejen-med-håret: It´s just to listen to some music instead.

Jag: Sure, that´s good as well.

Jag tänker för mig själv att det hade väl kanske varit trevligt med musik. Om jag haft någon med mig. Eller om det funnits WIFI, då hade jag ju kunnat lyssna via nätet...

 

Bara att komma till det alla tänker på direkt. Mina tarmar fungerade alldeles utmärkt och jag mådde som en prins. I 7 timmar. Lite spyor och diarré senare mådde jag klart okej och sov en hel del. Hade kunnat vara värre. Och bättre.

 

42 minuter försenad från Rio de Janeiro och 18 minuter tidig till Alcobaca (behövde ta buss därifrån för att nå Caravelas) innebär att bussturen på 17 och en halv timmar bara blev 16 och en halv timmar. Det är inte så farligt. Eller så är det det. Framme på plats är jag, hur som helst. Faktum är att jag tog en stadsbuss (de är inte att leka med när man mår dåligt) från hostellet till busstationen, väntade lite på busstationen, tog min 16 och en halv timmars buss till staden (läs: byn) med namnet Alcobaca innan jag väntade där ett tag och tog mig till min slutstation Caravelas, vilket innebär en resa på knappa dygnet. Väl framme på plats gjorde jag segertecken och jublade. Nä, det gjorde jag inte, jag blev istället hånad för att jag inte pratar portugisiska. Soft. Eller inte. Brasilien är ett schysst land, men kommer med säkerhet aldrig mer hit. Innan jag lärt mig portugisiska. Men det lär väl inte ske?

 

Annars var väl det mest spännande på resan när en liten unge (gissningsvis 2 år och fyra och en halv månader) kom fram och tog på mig och undrade om jag typ var en människa eller nått. Snubben hade nog aldrig tidigare sett en europé, så det fick jag väl snällt bjuda på. Eller när Dancing Queen med ABBA spelades från någons mobil när den väckte mig någon gång under, förslagsvis, kvällen. "Tesked var femte" är en beprövad metod som mamma har lärt mig. Den utgår ifrån att man skall ta en teskedsstorleks stor klunk vatten var femte minut när man haft en såkallad "diarrénatt". Det är viktigt att få i sig vätska, men man måste ta det i små doser. Skynda långsamt, så att säga. Den metoden körde jag stenhårt på bussen. Det gick, som sagt, sådär. Kunde gått bättre. Kunde gått sämre.

 

"Only when the last tree has been cut, the last water has been drunk, then you will know that... money can not be eaten."

 

 

Snubben med muschen på bilden känns bekant. Tycker jag känner igen honom. Fast inte namnet. Känner inte alls igen det. Kan det vara så att Pringles bytt namn till Pringooools under Copa de Mundo (VM)? Brassar är fotbollsgalna.

 

 

Framme på plats i Caravelas möttes jag av... tvättmaskiner?!