Bolivia

 

Ny dag, nya möjliigheter, sägs det. Ny dag, nytt land, nytt språk och nya möjligheter, säger jag. Och Bolivia.

 

Upp sådär fasansfullt tidigt på fredagmorgonen. 05.18 drog klockan igång, efter lite snoozande slet jag iväg täcket och hoppade (lite kryddat) upp ur sängen när klockan slagit 05.35. Det var på tiden. Hade meckat en hel del (med flygresor från Santa Cruz i Bolivia till Quito i Ecuador och tillbaka från Quito till Santa Cruz igen plus att jag tittat på möjlighteter att åka iväg med en liveaboard på Galapagos) så sov bara i tre timmar. Var dessutom tvungen att plocka ut cash (men det var egentligen inte så mycket brasilianska Reais jag behövde nu när jag skulle till Bolivia) för att kunna betala dagens (och nattens) bussresor. Kunde inte göra det kvällen innan då bankomaterna i Brasilien har öppettider för att hindra personrån. Köpte dessutom en flygresa hem till Danmark (Köpenhamn) också (stressig morgon). Nu var det gjort. Slipper tänka på det. Kommer hem 29 juli. Lagom. Har då varit väck i två månader. 06.30 kom taxin och hämtade mig och körde mig de två kilometrarna till busstationen i Cuiaba. Bekvämt som sören.

 

Bussen avgick, i tid, klockan 07.00. Destination Caceres. I Caceres hade jag fått mycket bälbehövlig information (som Lonely Planet faktiskt utelämnat) av min vän Pete, som jag åkte tillsammans med till Pantanal, och Sussi, guide i Pantanal. I Caceres (trots att det fortfarande är i Brasilien) var jag tvungen att åka till den lokala polisstationen för att stämpla mitt pass, eftersom jag ju hade som plan att lämna landet också. Vilket jag såklart gjorde några timmar senare. Dock var det väldigt oklart hur lång tid detta skulle ta. Förslagen hade haglat, allt från ett par minuter till ett par timmar, OM de ens hade öppet när jag kommer dit!? Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. På plats (på busstationen) i Caceres snackade jag snabbt med någon snubbe och frågade var polisstationen låg någonstans (trodde det låg i anslutning till busstationen, men icke). Det var dags för, att återigen, kasta upp min backpackerväska på ryggen, min handbagageväska på magen, och mig själv på en moppe. Moppetaxin körde mig snyggt till polisstationen, jag gick in, fick mitt pass stämplat, och gick ut igen till moppeföraren två minuter senare (sjukt smidigt) och han körde vidare mig till rätt busstation för resa mot Bolivia. So far, so good!

 

Klockan hade slagit elva, och jag tyckte det var hög tid för att kolla min mejl. Viktigt mejl, låg förhoppningsvis, och väntade på mig. Handlade om båttrippen runt Galapagosöarna (om allt klappar och går som jag hoppas är det snart dags för resans höjdpunkt, Galapagos) som jag hoppas snart kommer gå av stapeln. Jag frågade en random snubbe på gatan och frågade om han visste var man kunde komma till en dator. Han nöjde sig inte med att ta reda på det och peka var det låg någonstans, han nöjde sig inte ens med att följa med mig dit, eller att förbereda en dator och att dra ut stolen, han till och med betalade (trots att jag protesterade en del) till mig! Fantastiskt fin avslutning av äventyret i Brasilien! Magiskt! Om där låg ett väntande mejl i inkorgen? Svar: Nej. Fick leva i ovisshet tills jag kom till Bolivia.

 

Käkade en snabb buffé (man sulade en tallrik full och betalade ett och samma pris oavsett hur mycket man tog) och jag brassade tallriken full. Efter att jag satt mig och, betalat för röran och börjat käka blev jag tillrättavisad. "Nej nej, senor (typ sir), du har inga grönsaker på tallriken!" Om man pröjsar för en tallrik mat, inte sören tar man då grönsaker!? Eller har jag fel? Fick snällt svälja (!!!) min stolthet och gå dit och ta upp lite grönsaker på en tallrik. Efter detta hoppad jag upp på en buss (snarare van, det smutsigaste fordon jag någonsin suttit i) som tog mig till brasilianska gränsen, en stad som börjar på Cor (det stod på biljetten, men kommer ej ihåg namnet på stället). Därifrån gällde en taxi till San Matias (i Boliva), den chauffören tog en snäll sväng förbi polisstationen i den byn så jag, återigen, fick rätt stämplat pass. Faktiskt ganska festlig stämpel. Mycket festlig. Bra start i Bolivia. En fyrtio minuter senare (på en höft) var jag på plats i San Matias.

 

Detta var sista bytet (denna buss skulle ta 17 och en halv timmar och ta mig hela vägen = 70 mil på en stundtals totalt usel väg) till den bolivianska staden Santa Cruz som var dagens (och början på morgondagens) stora mål. Enligt Lonely Planet gick det endast en buss om dagen och nu var klockan 14.30, vilket innebär att om jag precis missat bussen med några timmar (säg att bussen hade gått 13.00) hade jag varit tvungen att vänta i över tjugo timmar och då hade jag missat mitt plan i Santa Cruz som går söndag morgon 04.20. Living on the edge! Som tur var gick bussen kvarten senare (om vi tar för givet att Lonely Planet har rätt och att det endast går en buss dagligen hade jag en fasanfull tur), men oturligt nog var bussen redan full. Nej nej nej! Vad händer nu? Skulle jag behöva springa de 70 milen!? Jag kan ju inte missa mitt plan! Jag tjatade ett par gånger och de visade de på en karta (en handritad sådan skall tilläggas) över bussen att platserna redan var fulla. Sen plötsligt pekade han i mittgången av bussen och fråade om jag ville stå där. Det är taget, det är en lösning! Som dessutom tar mig till rätt ställe!

 

Efter två timmar, halva tiden stående och halva tiden sittandes på ett litet, litet trappsteg, började jag undra vad jag gett mig in på. Skall jag behöva stå ut med detta i 15 och en halv timmar till!? Detta kan bli det värsta jag varit med om. I hela mitt liv. Inte nog med att bussen inte ens hade tillstymmelse till stötdämpare, bussen var dessutom fullsmockad med folk (jag var inte ensam om att stå upp) och vägen kan ha varit den värsta väg jag någonsin åkt på (blev varnad av Sussi tidigare). Det guppade och hoppade sig och hade! Vad har jag gett mig in på? Nu tröstade inte längre det faktum att jag hade batalat endast 50 brasilianska Reais (ja, brasiliansk valuta, trots att jag är i Bolivia = de lär ha blåst mig lite på valutakursen), vilket är lite mer än 150 spänn, för både taxiresan från gränsstaden i Brasilien till gränsstaden i Boliva och för den 17 och en halv timmes långa bussresan till Santa Cruz. Lite pengar, men mycket olust. Plötsligt, på en höft, en timme senare, gick det (av någon anledning) av mycket folk på en hållplats typ mitte ute i ingenstans och en dam var snabb att peka på mig och peka på en tom plats längre bak i bussen. Jag hade fått en plats! Fantastiskt! Nu hade jag bara två saker till att oroa mig för, 1. Jag var sjukt kissig och där fanns inget dass på bussen, 2. Jag hade fortfarande inga bolivianska pengar och för eller senare under bussturen var jag ju tvungen att käka. De tre kexen och det lilla äpplet jag fick av mina bussgrannar (som sjukt snabbt gav mig smeknamnet "Sueco" = svensk) skulle inte hjälpa mig genom de fjorton och en halv återstående timmarna.

 

Om vi totalt vänder på ordspråket att ingen olycka kommer ensam, blir det att ingen lycka kommer ensam. Så var det när vi någon timme senare (precis när jag började känna av hunger, perfekt timing) plötsligt stannade. Alla klev av bussen (ja förutom någon sovandes tant), ja då är det ju såklart bara att haka på. Jag gjorde följande: 1. Kissade och 2. Handlade mat med mina brasilianska cash (plus lyckades växla lite extra, gött) och en stund senare satte jag mig i bussen igen i min underbara busstol, med en mätt mage och tom blåsa, och kom på mig själv med ett stort leende på läpparna. Yes, Boliva fortsätter leverera!

 

Nu var klockan någonstans kring 20 kanske och den numera släckta bussen indikerade till folk att det var dags att sova. Jag sov en hel del och typ yju sekunder efter att jag vaknat fick jag ett stort "Good morning" av min granne, jag kontrade med "Bonjir" (betyder godmorgon på portugisiska och han var brasse, så han snackar portugisiska) och konstaterade efter att ha sett att det var ljust ute att klockan är minst sex (den var halv sju) att det max är några timmar kvar. Gött!

 

Väl på plats i Santa Cruz, efter en på alla sätt och vis, smidig resa, på dryga dygnet (klockan var typ nio på morgonen när jag kom) brände jag in på ett hostel, dumpade mina väskor och drog ut för att hänga lite i stan. Bor 150 meter ifrån en turistinformation (bor väldigt centralt) och fick några förslag på vad man kan göra i stan. Zoo kom upp som förslag, men efter att ha sätt så galet mycket djur som inte sitter i bur, på resan, röstades det förlsaget ner, tämligen snabbt. av mig själv. Tre saker bestämde jag mig för att besöka: konstmuseum (arte de museu), parque urbano (en park) och en okänd punkt (där jag inte ens kunde läsa expeditens kråkfötter, fick bli en suprise, men det låg helt rätt i förhållande till de andra två punkterna) Första stället, konstmuseumet, hade stängt. Kändes ganska nice ändå eftersom jag då slapp att gå runt och se intresserad ut, men samtidigt hade jag visat intresse för det ändå. Andra stället, surprisen, visade sig vara en busstation. Jaha, en busstation? Varför hade hon markerat den på kartan? Jo just det, det var därifrån man skulle ta bussarna till zooet. Gick därifrån med ett leende på läpparna, den bjuder jag på!

 

Nästa (och sista) anhalten var parque urbano, som visade sig vara en mycket trevlig park. Tog "löparbanorna" runt hela parken (var inte enorm, en kilometer runt kanske), käkade ett typ jordgubbsspett med mycket glasyr och kokos på. Mycket, mycket trevligt jordgubbsspett. Borde ta med mig det till Sverige (ja, inte fysiskt, men i alla fall tanken). Glodde lite på barnen som spelade boll och på en lekplats som var delvis under vatten. Och handlade en liten, liten, påse chips. Kostnad? Mindre än 2 SEK. Summan av kardemumman: parque urbano bjöd på bra parkhäng. Ja, till och med mycket bra parkhäng. Stick dit någongång om ni befinner er i närheten av Santa Cruz, Bolivia. Och glöm för allt i världen inte jordgubbsspettet! Det är det bästa med parque urbano. Ja, om inte gungan på den delvis översvämmade lekplatsen, hade varit fri från vatten. Då hade nog den vunnit. Eller jag vet, kombinera en gungning med att äta ett glaserat jordgubbsspett med mycket kokos på. Där har vi det! Parque urbano när den är som allra bäst. Gick förbi en stor katedral också, som dessutom råkade vara med på kartan jag fick från kvinnan på turistinformationen.

 

Efter att ha shoppat lite och ha tagit ut lite cash till att pröjsa hostel och taxichaffis och efter att ha tittat på Brasiliens förlust i VM sitter jag här, återigen, framför datorn, och knappar. Gött! Resten av planen för kvällen är att snacka lite tele och sen läsa Sjöbergs "Det du inte såg" och ta en tidig kväll. Skall upp igen lite innan ett för att åka till flygplatsen. Lite töntigt av mig att vara på plats tre timmar innan, men har jag lyckats ta mig till Santa Cruz i tid efter dryga 24 timmar skall jag banimaj inte missa mitt plan till Ecuador (och senare till Galapagosöarna) bara för att jag vill vara lite bekväm.

 

Faktum är att jag har ett plan inbokat till Ecuador imorgonbitti (söndag) och ett plan inbokat från Quito (huvudstad) i Ecuador till en av Galapagosöarnas öar (Ecuador) på måndagmorgon då jag samma dag har bokat in mig på en åtta dagar lång båttripp runt ett gäng olika öar på Galapagos. Kommer, förhoppningsvis, bli helt fantastiskt! Detta, i sin tur, innebär att jag, med stor sannolikhet, inte kommer ha internettillgång på närmre tio dagar. Men det är det värt så länge allt går som jag hoppas på, nämligen att jag kommer iväg på denna underbara tripp!

 

Nu kommer vi alltså inte att höras på ganska länge, så tills dess: Sköt om er!

 

Mycket är bra i Bolivia om man jämför med Brasilien, bland annat dassapappret. Nu slipper man torka av sig dassapapper efter att man har torkat sig.

 

Brasilien har 1-10 i sina två senaste matcher. När hände det senast?

 

Jag är tämligen säker på att jag och Nilsson (läs inlägg: Sacacan FC) mötte Santa Cruz (onekligen ett brasilianskt dito) när vi lirade fotbollsturnering. Samma fotbollsturnering där G-Man bommade en straff.

 

 

Smarrigt värre

 

 

Laddad (!) boliviansk polis

 

 

Det blev inga djur i bur (zoo) för mig under min vistelse i Boliva, men detta var så nära jag kom. Fantastisk liten pojke

 

 

Om jag någongång skulle springa in i Zlatan trodde jag att det skulle vara i Malmö. Vad är  egentligen oddsen på att jag skulle springa in i honom i Santa Cruz i Bolivia, av alla ställen?

 

 

Sovande vakt, helt enkelt. Han var trött

 

 

Bussen började halvt strejka. Vad gör man då som busskontrollant? Slänger på sig en orange overall och börjar mecka såklart!

 

 

Hade ett litet hudsjur på hostellt i Santa Cruz, Bolivia. Fantastisk var hen (där var till och med två stycken)

 

 

Verkar som ett visst svenskt företag lär få boliviansk konkurens om några år